Justitiekansler Anna Skarhed meddelar att hon håller fast vid sitt tidigare beslut att tillåta nya regler för vad forskare och lärare vid Lunds universitet får säga. Detta trots att allt tyder på att reglerna kränker medarbetarnas yttrandefrihet enligt Europakonventionen och  trots att det i en begäran om omprövning påpekats att JK:s bedömning innehåller flera uppenbara fel som inte är av bedömningskaraktär.

Som vi tidigare rapporterat JK-anmälde filosofiprofessor Erik J Olsson Lunds universitet för kränkning av civila rättigheter enligt Europakonventionen som via regeringsformen ingår i grundlagen. Detta efter att han fått en promemoria där ett antal nya regler finns uppräknade för vad man får säga och göra inom hans avdelning. Bland annat förbjuds ”ofta upprepad och överdriven kritik” samt ”reprimander” (= allvarliga tillrättavisningar, enligt ordboken). Den som bryter mot reglerna kan bli avskedad.

Reglerna, som bara gäller kollegor emellan och inte cheferna själva, medger en vid tolkningen enligt vilken kollegial kontroll av forskningskvalitetet, t ex vid forskningsseminarier, numera är förbjuden. T ex riskerar en forskare som ger en kollega en tillrättavisning vid plagiat att själv bli uppsagd på grund av utdelande av reprimand.

Olsson menar dessutom att reglerna inför New Public Management vid universitetet då forskningskvaliteteten i praktiken blir en chefsfråga istället för att, i enlighet med akademiska normer, avgöras kollegialt. Lennart Lundqvist, professor emeritus i statsvetenskap, har utifrån ett demokratiperspektiv i ett inlägg på Academic Rights Watch webbplats beskrivit reglerna som ”auktoritära”.

I ett tidigare inlägg uppmanade vi JK att ompröva ärendet med hänvisning till flera uppenbara fel. I inget fall rör det sig om en bedömningsfråga. Olsson skickade in en formell begäran om omprövning till JK 2013-08-01 där han i detalj påvisade felen. Svaret från JK kom 2013-08-21, tre veckor senare, undertecknat av Anna Skarhed. Där konstateras bara att man inte ändrar tidigare beslut samt att ”[v]ad Erik J. Olsson nu anfört föranleder inte Justitiekanslern att göra någon annan bedömning av frågan om statens skadeståndsskyldighet än den som Justitiekanslern gjorde i beslutet den 28 december 2012”.

JK hävdar t ex att förbudet mot ofta upprepad och överdriven kritik och förbudet mot reprimander enbart är formföreskrifter som inte tar fasta på innehållet i yttranden. Förbuden skulle därför inte falla under artikel 10 i Europakonventionen som garanterar medborgare yttrandefrihet.

– Men huruvida någonting är att räkna som kritik eller reprimand beror ju på det kritiska innehållet. Ingen, vare sig JK eller någon annan, kan ändra på detta uppenbara faktum. Det är ingen bedömningsfråga. Båda förbuden täcks av artikel 10. JK måste nu visa att förbuden är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det har man inte gjort, säger Olsson.

– Förbudet mot ofta upprepad och överdriven kritik uppfyller inte den europiska rättens krav på precision. Hur många gånger ska man upprepa kritik för att det ska räknas som ”ofta”? Räcker det med tre gånger eller krävs det fler?  Och vem ska bedöma vad som är ”överdrivet”? Det rör sig alltså om en kränkning av yttrandefriheten, konstaterar Olsson.

Trots att JK nu blivit uppmärksammad på felbedömningarna och deras betydelse för utgången har myndigheten valt att inte ändra beslutet. I JK:s svar på Olssons begäran om omprövning finns ingen angivelse av de skäl som bestämt utgången. Det finns heller inga andra spår av nytt utredningsarbete.

För att få veta varför man, trots omständigheterna, valt att inte ändra beslutet skickade Olsson in en begäran om angivande av skäl med hänvisning till § 20 förvaltningslagen. Enligt denna paragraf är en myndighet skyldig att på förfrågan ange de skäl som bestämt utgången om det är fråga om myndighetsutövning mot enskild. Detta gäller även beslut i omprövningsärenden.

I JK:s svar anges att det ursprungliga beslutet att inte bevilja Olsson skadestånd fattats inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Sådana beslut ser man inte som myndighetsutövning mot enskild, varför § 20 inte skulle vara tillämplig. Vad mera är: ”[n]ågon skyldighet för Justitiekanslern att ompröva sådana beslut föreligger inte”, heter det i samma skrivelse.

JK behöver med andra ord aldrig ge skäl för beslut i ärenden som gäller medborgares civila rättigheter. Inte heller anser man sig vara skyldig att ompröva sådana beslut, oavsett hur felaktigt beslutet var. Man anser sig alltså oförhindrad av § 27 förvaltningslagen som kräver ändring av uppenbart felaktiga beslut. I JK:s svar framgår inte direkt varför detta skulle vara fallet. § 27 kräver, till skillnad från § 20, inte att det är fråga om myndighetsutövning mot enskild.

För att nå klarhet måste vi titta på den exakta ordalydelsen hos § 27: ”Finner en myndighet att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.” Detta är relevant därför att JK skriver att dess beslut utgör ett ”partsbesked”. Staten uppträder tydligen för ovanlighetens skull som ”enskild part”.

För att summera: Om inget uppenbart fel begåtts har man med stöd av § 27 ingen skyldighet att ompröva. Om ett uppenbart fel begåtts har man ändå ingen skyldighet att ompröva, med stöd av samma paragraf, då beslutet i så fall skulle bli till nackdel för en ”enskild part”, nämligen för staten själv.

Anledningen till att JK valt att inte ändra beslutet i Olssons fall kan så långt vara att man kommit fram till inte att han har fel utan, tvärtom, att han har rätt men det skulle bli till nackdel för staten att rätta felet.

Betyder det då att Olsson aldrig kan få rätt hos JK även om han påvisat att han faktiskt har rätt och JK är medveten om detta? Det vore en tänkvärd slutsats därför att det rimligen skulle betyda att JK inte är ett så kallat effektivt rättsmedel i frågor som rör civila rättigheter.

Svaret på frågan är att JK visserligen enligt förvaltningslagen inte har någon skyldighet att ändra beslut, om vi godtar JK:s sätt att se på detta. Inte heller kan ett beslut överklagas. Men JK är, som det heter i den senaste skrivelsen, ”oförhindrad att på nytt ta ställning till ett anspråk om skäl för det framkommer”. Olsson kan alltså skicka in ett nytt skadeståndsanspråk som kompletterats med angivandet av de uppenbara fel som JK begått i sitt tidigare beslut.

Men för att grusa varje förhoppning om att ett sådant företag skulle krönas med framgång avslutas JK:s svar med det lakoniska konstaterandet ”Några sådana skäl har inte framkommit i ditt ärende”.

– Om man bortser från teknikaliteter och juridiska spetsfundigheter är det centrala att en statlig myndighet gjort en bedömning som på centrala punkter är uppenbart oriktigt, vilket med all önskvärd tydlighet påpekats i en skrivelse som inkommit till myndigheten i vanlig ordning, men där man trots detta inte ändrar beslutet, säger Erik J Olsson.

– Att JK gör en bedömning om skadestånd på frivillig väg kan inte betyda att man får fritt fabulera fram vilken argumentation som helst. Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet måste gälla även JK:s bedömningar. Annars är JK:s verksamhet som skadereglerare inte värd de skattemedel som göder den. Att JK inte vill ändra det ursprungliga beslutet må vara förenligt med förvaltningslagen, men knappast med regeringsformen, och grundlag går ju före lag, påpekar Olsson.

Olsson menar alltså att tillsynsmyndigheten JK själv brutit mot grundlagen.

– Ytterst ansvarig för detta är Skarhed själv och frågan måste nu ställas om hon begått tjänstefel, säger Olsson.

När Skarhed fortfarande var domare i Högsta domstolen skrev hon tillsammans med två kollegor en kritisk artikel i DN mot Göran Lambertz, dåvarande JK, som anklagades för att vara ”oseriös” då han ifrågasatt delar av det svenska rättsväsendet. Författarna höll dock med Lambertz om att allt inte är gott och väl i den juridiska världen. Så här skrev de: ”Ytterst allvarligt för tilltron till domstolarna är också att det under senare tid förekommit flera fall där domare visat bristande omdöme genom att medvetet bryta mot lagen och göra sig skyldiga till brott. Detta är djupt beklagligt och naturligtvis helt oacceptabelt.”

– Nu visar Skarhed själv bristande omdöme genom att bryta mot lagens krav på saklighet och opartiskhet. Detta är, för att använda hennes egen formulering, ytterst allvarligt för tilltron till JK och i grunden oacceptabelt. Skarhed riskerar nu att falla på eget grepp, säger Olsson.

Det återstår att förklara varför Skarhed gör bokstavligen allt för att undvika en korrekt rättslig bedömning av ärendet.

Enligt Olsson kan förklaringen möjligen sökas i Skarheds bakgrund som domare i Högsta domstolen (HD). Krister Thelin, hovrättslagman och tidigare ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, observerar i en krönika i Dagens Juridik att ”statens intressen att maximera sina inkomster ligger HD varmt om hjärtat” och att ”HD … sätter … statsnyttan före den enskildes intresse”.

– Skarhed kan ha tagit med sig denna särskilda omsorg om statens finanser på bekostnad av individens rättigheter till sitt nya ämbete på JK, menar Olsson.

Till saken hör att filosofiärendet bara skenbart gäller en enda individ. I själva verket berörs drygt 20 andra personer på Olssons avdelning, då de problematiska reglerna uttryckligen formuleras som gällande hela avdelningen. En annan anställd på avdelningen har JK-anmält universitetet men också fått avslag. Vidare kan det röra sig om inte mindre än fem regler som bryter mot Europakonventionen.

– Om skadestånd utdöms för varje överträdelse kan det hela bli en dyr historia för JK och staten även om man bara betraktar mitt ärende. Om jag blir beviljad skadestånd kan JK inte utesluta att ytterligare en stor mängd skadeståndsanspråk inkommer från övriga anställda. I så fall kan det handla om miljonbelopp, förklarar Olsson.

Olsson utesluter inte att det även kan finnas andra förklaringar.

– En annan möjlighet är att man fått instruktioner från regeringen att undvika en konsekvent tillämpning av Europakonventionen vid brott mot civila rättigheter i offentlig sektor. JK kan ha blivit ett led i en politisk strävan att i enlighet med New Public Management sudda ut gränserna mellan privat och offentligt, säger Erik J Olsson.

Den som kan kasta ytterligare ljus över denna historia eller JK:s bevekelsegrunder i största allmänhet är välkommen att kontakta Academic Rights Watch. Vi är särskilt intresserade av att komma i kontakt med dig som arbetar eller arbetat på JK under Skarhed. Den som vänder sig till oss kan givetvis välja att vara anonym.

 

Också av intresse: om Anna Skarheds beslut att inleda förundersökning mot forskaren i svensk nutidshistoria, Birgitta Almgren

Wilhelm Agrell: ”Rättsliga åtgärder mot Almgren leder helt fel”, Brännpunkt, SvD

Öppet brev till Justitiekanslern från kollegor till Birgitta Almgren