ARW avslöjar: Justitieombudsmannen missade Macchiarini-affären

ARW har granskat samtliga JO-anmälningar av Karolinska institutet de senaste åren. Vi finner att inte en enda av de 21 anmälningarna ledde till JO-kritik. Det gäller även de åtta anmälningar som larmade om Maccharini-affären. Detta trots att det i en omfattande extern utredning nyligen konstaterats att det på KI finns en allmän ”nonchalans mot regler” och att KI:s hantering av Macchiarini-ärendet ”förtjänar kritik”.

Justitieombudsmannen (JO) ska vara medborgarens skydd mot myndigheternas övergrepp. När cheferna gör fel kan man anmäla befattningshavaren till JO som sedan – i teorin – utreder saken och i förekommande fall uttalar motsvarande kritik.

För akademiker som fått sin yttrandefrihet inskränkt av statliga högskolechefer erbjuder JO en av de få möjligheter som finns att få upprättelse. Det är alltså av stor vikt för den akademiska friheten i Sverige att JO fungerar tillfredsställande.

Men hur bra är egentligen JO på att identifiera myndigheternas tillkortakommanden? JO framställer sig själv gärna som ofelbar, en bild som bekräftas av hemsidan: ”Om myndigheten agerat felaktigt uttalar JO kritik som kan rikta sig såväl mot myndigheten som mot enskilda tjänstemän”.

Föreställningen om ofelbarhet eller ens hög tillförlighet undermineras dock av den statistik som ARW nyligen presenterade utifrån uppgifter i JO:s ämbetsberättelser de senaste 20 åren. Statistiken visar att klagomålen ökat dramatiskt sedan 2005. Man hade förväntat sig att antalet fall där JO uttalar kritik skulle öka i motsvarande grad. Vår granskning visar dock att så inte är fallet. Antalet beslut som utmynnar i kritik har varit konstant och på senare tid t.o.m. minskat.

Samtidigt brottas JO med ett förtroendeskadande strukturellt jäv av samma typ som identifierats hos Riksrevisionen: alltfler JO:n rekryteras från Regeringskansliet, dvs. den exekutiva regeringsmakt som de senare ska granska. Man kan förmoda att det bland nuvarande JO:n finns en stark ”implicit bias” att hellre fria än fälla statliga chefer. Det skulle i så fall förklara varför JO kritiserar allt mer sällan samtidigt som anmälningarna blir fler.

Går det även att testa JO:s tillförlitlighet i ett konkret fall? Den kända Macchiarini-affären erbjuder faktiskt en sådan möjlighet. Karolinska institutets hantering av affären har granskats i en omfattande extern utredning ledd av juristen Sten Heckscher. Inga seriösa tvivel på utredningens vederhäftighet har rests i medierna. Vi sitter alltså med facit i hand och kan jämföra JO:s beslut avseende eventuella anmälningar av Macchiarini-affären med utredningens trovärdiga slutsatser.

Heckscher m.fl. konstaterar angående Macchiarini att ”KI:s hantering av ärendena om påstådd oredlighet i forskning på åtskilliga sätt varit otillfredsställande och förtjänar kritik”. Utredarna finner också att det finns ett allmänt problem med rättssäkerheten vid KI:

Vi riktar kritik mot Karolinska institutet. Den kritiken berör främst universitetets nonchalans mot regler – ibland med bas i grundlag – för hur myndigheter ska sköta sina angelägenheter. Vi tror att dessa brister kan vara en viktig delförklaring till de uppmärksammade händelser som framkallat behovet av vår granskning.

KI är med andra ord precis en sådan myndighet som skulle förtjäna frekvent och långtgående JO-kritik. Om JO överhuvud taget är kapabel att hitta fel och brister borde man kunna hitta sådana hos KI.

Macchiarini anställdes vid KI 2010 varför anmälningar som inkom i perioden 2011-2016 är särskilt intressanta för våra syften. Genom registrator har vi fått kopior på samtliga 21 anmälningar mot KI under denna tid inklusive JO:s beslut. Det finns bland dessa, som vi hade förväntat oss, en rad anmälningar som larmar om Maccharini, närmare bestämt åtta. Övriga anmälningar tar upp andra påstådda oegentligheter vid KI.

Resultatet av vår granskning är slående: alla de tjugoen anmälningarna riktade mot KI under denna period avskrevs av JO, vilket skede utan närmare utredning. Detta trots den allmänna ”nonchalans mot regler” som Heckschers m.fl. identifierat. Även anmälningarna som larmade om Macchiarini avskrevs alltså utan utredning och utan kritik. Detta trots att utredningen fann att KI:s hantering av Macchiarini-ärendet ”förtjänar kritik”.

Vi publicerar samtliga anmälningar med JO-beslut här. Beträffande tre särskilt intressanta anmälningar (se nedan) finns även alla bilagor med. Det rör sig i de senare fallen om tidiga larm om Macchiarini innan fallet hamnade i mediernas strålkastarljus. Tre sådana inkom under 2015 från samma anmälare: pensionerade KI-professorn Johan Thyberg (dnr 725-2015, 2484-2015 och 5115-2015).

Bakgrunden var att det under 2014 gjorts två anmälningar avseende påstådd oredlighet internt inom KI. Den första handlade om Macchiarinis studie av transplantation av matstrupe på möss och den andra om sex fall av transplantation av luftstrupe på människor. Den förra inkom i juni 2014 och den senare, betydligt mer omfattande, i augusti samma år.

Thyberg klagar bl.a. på att anmälan om försök på människor lags till som ”komplettering” till anmälan om försök på möss med användande av samma diarienummer, trots att man att den förra var etiskt långt mer problematisk. Thyberg ser det som ett försök till mörkläggning. Han uppmärksammar bl.a. även att nya uppgifter i strid med förvaltningslagen tillförts ärendena utan att detta meddelats parterna och att KI borde ha låtit Expertgruppen för oredlighet i forskning utreda saken (dnr 725-2015, bilaga 1).

Men Thybergs anmälningar avslås av JO Lilian Wiklund, som inte tycker att det krävs någon närmare utredning: ”Vad du har anfört ger inte anledning till någon åtgärd från min sida. Ärendet avslutas.” Samma mantra som upprepas i nästan alla andra JO-beslut avseende KI.

Ett år senare skulle Heckscher m.fl. identifiera i allt väsentligt samma problem som Thyberg klagat på. Det görs i utredningens 12:e kapitel. Bara för att ta ett exempel skriver Thyberg så här i en anmälan (dnr 725-2015, bilaga 1):

Att KI valt att inte utnyttja Expertgruppen för oredlighet i forskning vid CEPN i det aktuella ärendet utan istället en ensam utredare som inte ens är specialist inom det vetenskapliga område som de två anmälningarna avser kan inte ses som annat än en del av den allmänna mörkläggningstaktiken.

Samma sak konstateras i utredningen (sid. 175):

Vi kan också konstatera att KI inte i något av de redovisade fallen har vänt sig till expertgruppen för oredlighet vid Centrala etikprövningsnämnden – det organ som det uttryckligen hänvisas till i högskoleförordningen.

En stor del avsnitt 12.5 i Heckschers utredning ägnas åt brister i förhållande till förvaltningslagen etc., dvs. problem av samma typ som Thyberg väsentligen redan hade informerat JO om. Heckscher m.fl. klagar också på att anmälan om försök på människor inte hanterats tillfredsställande angående diarieföring och annat. Återigen rör det sig om oegentligheter som Thyberg försökt få JO att reagera på – förgäves.

Av någon anledning har JO inte kunnat eller velat hitta fel hos KI trots att det måste anses vara säkerställt att KI:s allmänna förvaltningsmässiga sammanbrott nått ett sent skede. JO lyckas inte ens identifiera bristerna i hanteringen av Macchiarini, där vi med utredningen i ryggen lugnt kan påstå att allvarliga regelbrott av den typ som JO är till för att upptäcka förekommit med oroande frekvens och systematik.

Slutsatsen av våra studier av JO:s ”track record” är att myndigheten inte längre tycks vara i stånd att ta tillvara medborgarnas intressen gentemot statsmakten. Den granskning som JO genomför når inte upp till den grad av tillförlitlighet som man kan förvänta sig av skattefinansierad verksamhet.

Samtidigt är naturligtvis det bra att det finns granskningsorgan som kan hantera anmälningar utan att saken måste gå igenom domstolarna. Ombudsmännen har definitivt en funktion att fylla men institutionen måste reformeras så att medborgarna kan lita på att granskningen fungerar som den ska. Den nuvarande situationen är inte acceptabel. Det ska inte behövas mediedrev för att uppenbara strukturella brister ska åtgärdas. Konstitutionsutskottet, som när detta skrivs utreder Riksrevisionens framtid, måste nu vidga diskussionen till att även omfatta en seriös reform av Justitieombudsmannen.

EJO/JSS/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

Nästa granskningsmyndighet som krisar? JO har inte längre ”tid” att kritisera cheferna

Vetenskapsrådet bröt mot anställningsförordningen: rekryterade forskningssekreterare genom ’’intern utlysning’’

Efterlängtat JO-beslut: Lunds universitet kränkte twittrande professors yttrandefrihet

ARW riktar allvarlig kritik mot JO Lilian Wiklund: inget twitterbeslut efter 16 månader trots vägledande JO-avgörande i snarlikt ärende

This entry was posted in Myndighetsutövning and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.