Om du funderar över en framtida professur vid Konstfack bör du redan nu välja rätt politisk uppfattning. Den signalen sänder en aktuell tillsättning av en professur i visuell kommunikation. En sökande, som redan är professor i ämnet i Tyskland, ansågs inte vara tillräckligt ”normkritisk” för tjänsten. ARW varnar för den politisering som blir följden av Konstfacks policy att kräva normkritik, i den snäva mening som här avses, av sökande till akademiska tjänster, vilket gynnar kandidater med viss politisk uppfattning.
Man hade förväntat sig att en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande” vid Konstfack (dnr KF2017/VO2P/11) i första hand skulle gå till någon som är bra på att illustrera samt har de nödvändiga pedagogiska kvalifikationerna för att kunna lära ut detta.
Men så enkelt är det tydligen inte, utan det krävs enligt den svenska utlysningen även ”dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”. Termen förklaras så här: ”[n]ormkreativitet sammanfattar det görande som syftar till att omsätta normkritisk analys i praktiken.” (I den engelska utlysningen av samma tjänst saknas kravet på dokumenterad normkreativ praktik.)
Men kanske är de sakkunniga kloka nog att bortse från det till synes ovidkommande kravet på ett normkritiskt/-kreativt perspektiv. Nej, tvärtom. Detta ägnas stor uppmärksamhet vid granskningen – faktiskt ungefär lika stor som kravet på att faktiskt kunna illustrera och lära ut denna färdighet (utlåtandena finns här).
Flera sökande beröms således för att i sin praktik ha bedrivit normkritik. Här måste man komma ihåg att såväl Konstfack som sakkunniga förstår begreppet i snäv mening som att det handlar om kritik av vissa maktstrukturer och inte andra (t.ex. inte gärna kvinnliga maktstrukturer, som väl utesluts per definition, då Konstfack själv annars skulle komma under luppen; se nedan).
Angående en sökande framhålls, av den utländska sakkunniga:
Her work comes from a norm critical approach, which means a sustained, rigorous critique of cultures, systems and institutions that marginalize, oppress and enact violence upon a range of subjects occupying subaltern socio-political positions.
Om den sökande som nyligen fick tjänsten – Sara Teleman – heter det, återigen med gillande:
Teleman works from a feminist and political perspective, with attention to visibility in terms of race, ability and religious identity … she understands an analysis of power and its distribution is central to a to a norm critical perspective.
Även en svensk sakkunnig ger Teleman beröm för hennes normarbete och inte minst för de som ideologiskt lämpliga betraktade motiv hon valt för sina teckningar:
Hennes senaste egna bok är Rösträtt för kvinnor (LL-förlaget, 2016, en lättläst faktabok om rösträttskampen, rikt illustrerad, och den senaste illustrerade boken är Jag och du, skriven av Inti Chavez. Det är en omarbetning av Lätta sexboken från 2014, riktad till ungdomar som är nya i Sverige, och publicerad på svenska och arabiska. I sina illustrationer arbetar Sara Teleman mycket med visibilitet, både vad gäller hudfärg, funktionsvariationer och religionstillhörighet.
Här framgår att normkritik innefattar inte bara en feministisk ståndpunkt utan även det som brukar kalla identitetspolitik, dvs. framhävandet av en persons etnicitet och annat grupptillhörighet som särskilt relevanta och intressanta. Idologiskt stämmer detta väl med den nuvarande svenska regeringens politik, där särskilt Miljöpartier drivet denna linje, men mindre väl med olika konservativa politiska riktningar, som per definition betonar värdet av att bevara de normer som faktiskt finns – såvida det inte finns starka skäl att anse att de skulle behöva förändras. Mängden konservativa normkritiker torde vara tom.
Med så övertygande normkritisk meritering väger det, hur som helst, lätt att Teleman, som de andra sakkunniga uttrycker det, ”eventuellt inte har ett internationellt erkänt konstnärskap” respektive ”doesn’t seem to have much professional network outside of Sweden”.
För andra sökande är misstanken att det avsedda normkritiska perspektivet saknas något som utesluter vederbörande från tjänsten. Den utländska sakkunniga skriver om en manlig sökande:
However his rather brief address to the specifics of the job criteria are slight and insufficient, and reveals a lack of theoretical, intellectual consideration for what norm criticism, or norm creativity, could mean. His claim that his work is “gender neutral” and that “gender, religion and race often take focus away from the content of an illustration,” show this lack of consideration, as it is a basic tenet of a norm critical perspective that the aesthetic is never separable from the political, and that art is never neutral. His own art, while merry and full of life, owes much to African sculpture, and the primitivist school of art. This in itself could be read in relation to European colonialism and the Swedish myth of neutrality.
Det är alltså demeriterande för en sökande till en professur i illustration att ha producerat något som kan förstås som stödjande ”the Swedish myth of neutrality”. (Någon som vet vad det betyder?)
En sökande, Samuel Nyholm, innehar till skillnad från de andra redan en professur i ämnet, i Tyskland, och borde därför rimligen vara en huvudkandidat för tjänsten. Nyholms i sammanhanget imponerande konstnärliga och pedagogiska meritering övertygar emellertid inte den utlänska sakkunniga:
While his artwork seems to play with ideas of high and low art, none of the work he includes with his application presents as having a norm critical conceptual basis.
Än värre:
I found some of it to not be challenging at all, but to include rather standard images, such as in his array of traditionally rendered naked and eroticized women. The choice to depict women this way strikes me as nostalgic, rather than critical.
Nyholm har alltså, från ideologisk synpunkt, valt fel motiv för sina teckningar och måste därför diskvalificeras – sina omfattande konstnärliga och pedagogiska kvalifikationer till trots. Samma sakkunniga underlåter att nämna att Nyholm redan är professor i ämnet vid ett annat lärosäte.
Även en svensk sakkunnig anmärker på Nyholms som hon ser det tvivelaktiga förhållandet till normkritik, i föreskriven mening:
Samuel Nyholm ställer sig positiv till den normkreativa delen av programmet, samtidigt som delar av hans arbete går på tvärs mot just det, genom (ironisk) reproduktion av bland annat rasistiska stereotyper.
Återigen: Nyholm må vara bra på att illustrera men han är inte tillräckligt ideologisk och politiskt renlärig för att komma ifråga för en professur på Konstfack.
Det finns en annan tveksamhet som också måste uppmärksammas. I Konstfacks anställningsordning fastslås följande angående valet av sakkunniga vid anställning som professor: ”Både kvinnor och män ska vara representerade bland de sakkunniga om det inte finns mycket starka skäl mot detta.” Men i detta fall består de sakkunniga uteslutande av kvinnor. Hur kommer det sig? Några ”mycket starka skäl” att frångå skrivelsen i anställningsordningen har vi inte hört talas om. ARW har varit i kontakt med en sökande som inte heller fått information om några sådana skäl. Mycket tyder alltså på att Konstfack brutit mot sitt eget regelverk på denna punkt.
Det är relevant i sammanhanget att konstatera att enbart kvinnliga sökanden kallats till intervju och inga manliga.
ARW har i flera inlägg kritiserat Stockholms konstnärliga högskolor, inklusive Konstfack, för jäv och för att främja kvinnliga sökande till professurer. Senast tillsatte Uniarts (Stockholms konstnärliga högskola) en kvinnlig (odisputerad) professor, helt utan sakkunnigbedömning. Även denna gång bröts det mot det interna regelverket, vilket såväl ARW som Överklagandenämnden för högskolan konstaterade. I ett inlägg noterade vi att ”[v]äsentligen hela ledningsgruppen består nu av kvinnor som inte disputerat”.
Det vore synd om intrycket uppstod att Konstfack försöker otillbörligt främja kvinnliga sökande genom att bryta mot de delar av regelverket som ska förhindra att ovidkommande hänsyn tas vid tjänstetillsättningar. Det ser inte heller bra ut att den utvalda kandidaten för den här uppmärksammade tjänsten har nära kopplingar till Konstfack, där hon såväl studerat som undervisat.
För att göra saken ännu värre har Konstfacks rektor, Maria Lantz, nyligen gått ut med påbudet att det i fortsättningen ska krävas normkritik vid alla akademiska tjänstetillsättningar:
När det gäller nya anställningar är kunskap om normkritik/intersektionella perspektiv något vi har med som krav för att anställas som lektor eller professor. Detta ska vi fokusera ännu mer på. Vidare ska vi med omedelbar verkan inkludera frågor om kränkande beteenden vid referenstagning som del av bedömning kring ’pedagogisk skicklighet’ då vi anställer lärare. Konkret innebär det att frågan om sexistiskt beteende, härskartekniker etc, ställs till den sökandes referenser och/eller andra i beroendeställning. Detta hoppas jag att alla konsthögskolor gör. Annars tenderar personer med denna typ av osunda beteenden att premieras vidare i våra system!
Men regeringsformen kap. 12 § 5 (liksom lagen om offentlig anställning §4) säger att man vid anställningar inom det offentliga bara ska fästa vikt vid förtjänst och skicklighet. Det finns alltså inget legalt utrymme för att utesluta sökanden med påstått ”osunda beteenden”. Inte heller finns lagligt utrymme att utesluta sökande p.g.a. att de inte sympatiserar med ett visst samhällsvetenskapligt och kraftigt politiserat perspektiv. Tvärtom garanterar regeringsformen varje individs yttrandefrihet i relation till det offentliga (i detta fall högskolan), nämligen: ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor’’.
Regler av den typen som tillämpas på Konstfack är således grundlagsstridiga. ARW kommer därför att överväga en anmälan till lämplig granskningsmyndighet.
Läsaren kan experimentera med att i vår text ovan genomgående byta ut ”normkritik” mot ”marxism-leninism”, och ”normkreativ” mot ”revolutionär”. Resultatet kommer akademiska tjänstetillsättningar i Sovjetunionen eller gamla DDR farligt nära.
Oavsett vad man tycker om normkritik i den snäva mening som här avses är det olyckligt om en högskola likriktas så till den grad att ett visst politiskt synsätt blir det enda som kan och får omfattas. Det leder till att högskolan blir en intellektuell ekokammare – tvärtemot de ideal om öppenhet och fritt prövande som den högre utbildningen står för. Normkritik är själv en norm som måste kunna kritiseras.
EJO/JSS/MZ
Liknande ärenden
Kvotering i praktiken? Uniarts tillsatte kvinnlig professor utan sakkunnigutlåtanden
Gräddfil till professur vid SKH: inkompetensförklarad uppgraderades till huvudkandidat
Systematiskt jäv vid Stockholms konstnärliga högskolor: cheferna anställde närstående