I och med att man börjat kalla egna lärare till professorer har Konstfack tagit internrekryteringen till en ny nivå. Det framgår av en färsk undersökning gjord av Universitetskanslerämbetet, som hittar inte mindre än 10 olika typer av problem med anställningsregler vid Konstfack, brister ”som bör föranleda åtgärder av lärosätet”. Undersökningen får stöd av ARW:s tidigare rapportering om rättsosäkerhet på Konstfack. Även Kungliga Konsthögskolan får kritik av ämbetet för missbruk av kallelsemöjligheten.
ARW har tidigare berättat om missbruk av möjligheten att kalla någon till professor då Sylvia Schwaag Serger valdes till ny prorektor vid Lunds universitet. Uppdraget som prorektor är ett förtroendeuppdrag som förutsätter det att personer i fråga redan har en anställning vid universitetet. Problemet var att Schwaag Serger hämtades utanför universitetet och alltså inte var anställd i Lund. Den enda möjligheten att garantera henne anställning var att kalla henne som professor.
Högskoleförordningen 4 kap. 7 § medger att en högskola får kalla en person till anställning som professor ”om anställningen av personen är av särskild betydelse för en viss verksamhet vid högskolan”. I ett sådant fall behöver tjänsten inte utlysas och beslutet att anställa fattas av rektor. Personen ifråga måste naturligtvis uppfylla behörighetskraven, dvs. efter sakkunnigbedömning bedömts vara professorskompetent. Av regelverket framgår också att denna möjlighet ska användas restriktivt för att ”påskynda rekrytering av internationellt framstående forskare”.
Av en händelse ansågs just Sylvia Schwaag Serger uppfylla kravet för att kunna kallas till professor vid Ekonomihögskolan, detta trots att sakkunniga menade att hon inte uppfyllde kraven för befordran till professor.
Ett aktuellt fall på Konstfack markerar ett nytt lågvattenmärke angående denna möjlighet att anställa utan irriterande oberoende bedömning. Det skedde när man valde att kalla en redan anställd lärare till professor. Ett smidigt sätt att internrekrytera utan risk att någon kommer utifrån med nya perspektiv och insikter som rubbar den invanda ordningen och föreställningsvärlden.
Händelsen får som sig bör kritik i en aktuell utredning av regelföljandet vid Konstfack gjord av Universitetskanslerämbetet, som skriver:
När det gäller det fjärde fallet (professor 2018-01-01) framgår av handlingarna att högskolan i det ärendet inte har lämnat information om den lediga anställningen, eftersom att lärosätet använt sig av kallelse enligt 4 kap. 7 § HF. Det framgår även att den person som kallades till anställningen redan var anställd som professor vid Konstfack.
UKÄ upplyser om att en högskolan vid en sådan kallelse måste dokumentera skälen för varför anställningen är av särskild betydelse för högskolan. Det har dock Konstfack struntat i. UKÄ konstaterar nämligen att ”det av handlingarna inte framgår att högskolan har dokumenterat skälen till varför anställningen var av särskild betydelse för lärosätet”, vilket Konstfack alltså nu får kritik för. UKÄ avstår från att uttala sig om huruvida det varit lämpligt av högskolan att använda sig av kallelseförfarandet i det aktuella fallet.
Konstfack får även UKÄ-erinran för att man i fyra fall inte informerat om lediga anställningar. I ett fall rörde det sig om en anställning som varade i två månader (lektor/prefekt), i ett annat om en tidsbegränsad professur, där man hänvisade till att en professor var på väg att gå i pension och därför raskt måste vidareanställas för att överbrygga uppbyggnad av forskningsverksamhet.
UKÄ:s utvärderare låter sig dock inte vilseledas:
När det gäller de två ovan nämnda fallen finner ämbetet dock att det kan ifrågasättas om omständigheter hänförliga till högskolans egen tidsplanering eller till att en anställning endast är avsedd att pågå under en viss kortare tid, skulle kunna utgöra sådana särskilda skäl som avses i 6 § tredje stycket AF att inte informera om anställningarna.
Sammanlagt finner UKÄ inte mindre än 10 typer av överträdelse av anställningsreglerna vid Konstfack. I samtliga fall rör det sig om problem som ”bör föranleda åtgärder av lärosätet”.
Även Kungliga Konsthögskolan (KKH) får i en separat undersökning UKÄ-anmärkningar för att man missbrukar möjligheten att kalla till professor. Denna möjlighet har högskolan nyligen använt sig av i två fall. I det första fallet verkar det faktiskt ha handlat om en internationellt framstående person. Beträffande det andra ärendet är detta mindre klart. Högskolan förklarar sig så här:
[R]ektor [har] beslutat att anställa NN för att driva en ny ettårig utbildning riktad till yrkesverksamma konstnärer och arkitekter. Utbildningen är en del av ett tvåårigt samarbete med Statens konstråd. Denna satsning utgör en del av KKH:s strategiska arbete och är ett viktigt steg i högskolans samverkansuppdrag. Syftet är att öka högskolans utbildning inom området, öka kunskapen om offentlig konst samt höja kompetensen för yrkesverksamma konstnärer och arkitekter.
Men inget kan beveka utvärderarna:
UKÄ har inga synpunkter på att det tillämpats ett kallelseförfarande i det första ärendet (dnr 2.4.1-9-2019). Med hänsyn till de refererade förarbetsuttalandena anser dock ämbetet att det beträffande det andra ärendet (dnr 2.4.1-10-2019) kan ifrågasättas om avsikten har varit att ett kallelseförfarande ska kunna användas i en situation som den nu aktuella. UKÄ utgår från att högskolan ser över hur kallelseförfarandet används vid lärosätet.
En annan intressant kritik som levereras av UKÄ gäller jämställdheten vid de konstnärliga högskolorna. Först lite bakgrund. ARW har i flera inlägg anmärkt på en tilltagande ideologisering av verksamheten, där feminism och identitetspolitik fått allt större genomslag, ibland under den till synes oskyldiga benämningen ”normkritik”, där det i själva verket handlar om kritik av maskulina och inte feminina normer. I ett fall buntades flera manliga sökande ihop av en sakkunnig och avfärdades kollektivt såsom bedrivande ”machokonst”.
En indikation på att våra konstnärliga högskolor ideologiseras har vi fått från en orolig insider, som vi låter vara anonym. Hon kontaktade ARW därför att hon reagerat på ett Facebook-inlägg i samband med ett antagningsprov, där rektorn vid Teaterhögskolan i Malmö, Ditte Maria Bjerg, skriver att ”selv sidder jeg i jury hele dagen og rekrutterer nye unge feminister til fremtidens scenekunst”. Vår kontakt menar på god grund att detta ”kan tolkas som att utbildningen inte är öppen för studenter med annan hållning eller andra synsätt”.
Det är i det sammanhanget man måste läsa UKÄ:s kritik av bristande jämställdhet. UKÄ uppmärksammar ett fall, som vi berättat om tidigare, där samtliga sakkunniga till en professur vid Konstfack var kvinnor, utan att några särskilda skäl anförts. Även Kungliga Konsthögskolan får kritik för bristande jämställdhet:
Beträffande de två övriga ärendena (adjunkt i materialkunskap inom måleri dnr 2.4.1-220-2018 och lektor i måleri dnr 2.4.1-9-2019) bestod gruppens ordinarie sammansättning av ledamöter av tre kvinnor och en man… Mot denna bakgrund konstaterar UKÄ att kravet på jämställd representation i 4 kap. 5 § HF inte kan anses vara uppfyllt i två av de granskade ärendena.
Högskolans förklaring var enligt UKÄ att ”överrepresentationen av kvinnor speglar de faktiska könsförhållandena inom området måleri vid KKH”. Det tål att tänka på; om en verksamhet har övervägande kvinnliga anställda är det alltså enligt KKH inget problem att frångå rättsliga krav på jämn könsfördelning i nämnder. Fungerar samma resonemang även på områden där män överväger?
ARW är generellt emot kvoteringar i olika sammanhang, utan vill att alla, oavsett kön, ska ha lika möjligheter att exempelvis konkurrera om tjänster eller sitta i nämnder, även om det leder till olika utfall. Observationerna ovan visar snarare att kvinnor har ungefär samma benägenhet att utnämna personer av sitt eget kön som män, men att det här även tycks finnas en oroväckande ideologisk komponent som främjar kvinnor på ett sätt som börjar likna könsdiskriminering.
Inser vår regering att det här finns ett problem? Vill man nu ta sig an ideologiseringen av högskolorna genom att skärpa de meritokratiska kraven? Nej, tvärtom. Vi läser följande i UKÄ:s utredning (vår kursivering):
Vidare anför regeringen att vid anställning av övriga lärarkategorier är det regeringens åsikt att det är universiteten och högskolorna som själva bör avgöra hur kvalitetssäkringen av beslutsunderlaget ska ordnas. På så sätt öppnas möjligheter till flexibilitet och effektivitet i anställningsförfarandet. Regeringen ser inte att det skulle finnas någon risk för att universitet och högskolor skulle välja att förenkla anställningsförfarandet på ett sådant sätt att kvaliteten på de anställdas meriter sjunker. Det ligger i varje lärosätes intresse att rekrytera de bästa individerna i syfte att vara en attraktiv och konkurrenskraftig arbetsgivare, utbildningsanordnare och forskningsutförare.
Den som anför detta vet inte vad vederbörande pratar om. Det ligger visserligen i ett lärosätes intresse att rekrytera de bästa individerna, men sedan finns det ju så mycket annat som ofta anses vara ännu viktigare i praktiken: att anställa de egna kontakterna, fler feminister och andra med samma ideologiska uppfattning som en själv med mera. I slutänden är det ofta meritokratin som får dra det kortare strået.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
Hot nr 1: Sveriges hyperfeminina kultur största hotet mot den akademiska friheten
Chockbesked för Konstfack: ÖNH underkänner normkritisk professorstillsättning