Uniarts-administratör blev ARW-informant: vittnar om tystnadskultur

På Stockholms konstnärliga högskola (Uniarts) är det förbjudet att rikta kritik mot högskolans ledning. Medarbetare får heller inte gå samman och uttrycka missnöje varvid någon agerar språkrör, utan all form av intern kritik måste tas upp enskilt med närmaste chef. Hur högskolan toppstyrs bakom kulisserna avslöjas nu i interna dokument som vi fått exklusiv tillgång till genom en hjälpsam administratör – innan hon själv blev utköpt.

Academic Rights Watch har i en lång rad inlägg vittnat om förvaltnings- och ledningskaoset vid Stockholms konstnärliga högskola (Uniarts). Som vi kunnat berätta anställdes sonen till förvaltningschefens sambo som ekonomiadministratör (för länkar och dokumentation se nedan under ”Liknande ärenden”). Samtidigt rekryterades dottern till tidigare rektor som administratör. Vi har även dokumenterat andra former av jäv och bristande objektivitet, såsom när en professur gick till en sökande som varit med och utformat tjänstebeskrivningen.

Just tjänstetillsättningar vid Uniarts är ett kapitel i sig, varvid i princip allt kan hända. Exempelvis rekryterades en odisputerad professor utan sakkunnigutlåtande. Att en disputerad sökande överklagade och vann hjälpte inte – ”professorn” kvarstod ändå på tjänsten.

Även Universitetskanslerämbetet (UKÄ) invänder i en aktuell rapport mot bristande regeltillämpning vid Uniarts. Bl.a. har högskolan inte annonserat vissa kortare tjänster och i flera fall underlåtit att följa reglerna om jämn könsbalans i nämnder. Också studentinflytandet är bristfälligt, konstaterar UKÄ.

Genom, vi kan kalla henne Lena, som arbetade som administratör vid Uniarts tills hon nyligen blev utköpt, har vi fått en exklusiv inblick i hur högskolan egentligen styrs – och den tystnadskultur som präglar lärosätet. Genom Lena fick ARW direkt tillgång till det centrala diariet men även till interna dokument som inte var ämnade för en utomstående betraktare.

Bilden som framtonas bekräftar det intryck som våra tidigare ärenden gett. Högskolan styrs enligt Lena av en liten klick vänner och bekanta till ”högskoledirektören” (förvaltningschefen), varvid det tycks viktigare att hålla sig väl med den styrande klicken än att följa regler och lagar.

Att det finns ett stort missnöje internt inom Uniarts framgår redan av olika medarbetarenkäter som gjorts. Bl.a. svarar hela 22-25% av dem som svarat ja på frågan ”Har du blivit utsatt för sexuella trakasserier, trakasserier eller kränkande särbehandling på arbetet det senaste året?” Medarbetarna klagar på bristande kommunikation från ledningen och på sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter. Ett stort antal egna uppsägningar, särskilt inom administrationen, är också en indikator på en generellt dålig arbetsmiljö och ledning. Detta har i sin tur lett till problem med kompetenstillförsel.

Det var alltså knappast förvånande att en lärarrepresentant reserverade sig då styrelsen 2019 trots all kritik beslutade ge rektor Paula Crabtree fortsatt förtroende.

Hur ledningens godtycke och bristande stöd till medarbetarna ser ut i praktiken visar Lenas egen situation, som hon menar bidragit till att hon tidvis inte kunnat utföra sitt arbete. Det rör sig om en lång rad händelser över en längre tid. Bl.a. har hon inte fått full skriftlig tillgång till en undersökning som gjordes efter att hon anmält högskolan för kränkande särbehandling. De delar som handlar om cheferna sekretessbelades. Högskoledirektören har senare vägrat häva sekretessen.

I ett internt dokument förvägras Lena t.o.m. grundläggande rättigheter som medborgare och statligt anställd. Där står: ”[Lena] måste ta ansvar för sitt medarbetarskap och inte irritera sig på att beslut inte fattas på det sättet hon vill och att inte heller rikta kritik mot högskolans ledning.” Enligt svensk grundlag är det emellertid tillåtet att kritisera ledningens beslut så länge som besluten följs (JK Dnr 8322-14-30).

En annan skrivning i samma dokument är också högst tveksam från rättslig synpunkt: ”[Lena] har ett stort nätverk på högskolan och träffar många kollegor som ofta delar med sig av sina bekymmer av olika slag. [Lena] har ett ansvar att hantera informationen på ett klokt sätt utan att bli språkrör för kollegorna. Alla medarbetare har ett ansvar att ta upp egna synpunkter med sin chef.”

Att man inte får organisera sig på arbetsplatsen och formellt eller informellt utse någon till språkrör gentemot ledningen är givetvis befängt och måste ses som ett led i att genomföra en extrem linjestyrning i enlighet med New Public Management (NPM). ARW har konkluderat att företagsstyrningen av det offentliga är grundlagsstridig.

I Lenas fall ledde den ohållbara situationen till att hon gick med på egen uppsägning efter hot om att annars bli uppsagt ”av personliga skäl”. Hur många andra vid högskolan som lämnat sina anställningar efter liknande påtryckningar har vi inga siffror på.

Medarbetarnas allmänna håglöshet och mentala kapitulation inför ledningens toppstyrning och bristande tillit har en annan anställd fångat i en lysande fabel, som ingalunda bara passar in på Uniarts (att vissa roller nedan porträtteras genom vad som kan uppfattas som skadedjur är givetvis är en ren tillfällighet):

Det var en gång en myra. Han gick till jobbet tidigt varje morgon för att arbeta. Myran var flitig och gillade sitt jobb. Företagsägaren, Lejonet, blev överraskad när han såg att Myran var effektiv utan arbetsledning. Han tänkte, att om Myran är så effektiv nu, tänk då hur effektiv han då skulle bli med en arbetsledning?

Lejonet anställde därför Kackerlackan som hade ledarskapsutbildning och var känd för sina grundliga rapporter. Kackerlackans första uppdrag var att skapa ett arbetsschema. Hon behövde även en sekreterare för att föra anteckningar. Kackerlackan anställde Spindeln för att hålla ordning på det växande arkivet och för att svara i telefonen.

Lejonet blev exalterat av de rapporter som Kackerlackan lämnade in och bad henne göra diagram över produktionen och analysera utvecklingen. Dessa dokument kunde Lejonet visa sin chef. Kackerlackan var tvungen att köpa en stor dator och anställa Flugan för att ansvara för IT-avdelningen. Myran som tidigare varit en glad och produktiv arbetstagare, ogillade sitt nya jobb: han var numera tvungen att gå på olika kurser och beskriva sitt arbete i rapporter och registrera avvikelser, med mera.

Lejonet tyckte att det var hög tid att anställa en chef till avdelningen där Myran jobbade. Det jobbet fick Biet, var första insats var att köpa en fin matta och en ergonomisk stol till kontoret. Biet anställde en assistent och köpte en dator för att kunna framställa en plan för att optimera arbetet och budgeten.

Enheten där Myran jobbade var inte längre en trevlig arbetsplats, det rådde dålig stämning.

Lejonet föreslog att Biet skulle kartlägga arbetsmiljön. Det framkom att Myrans enhet hade fått högre kostnader men minskad produktivitet.
Då tog Lejonet kontakt med Ugglan, en konsult vars uppgift var att undersöka och föreslå förändringar. Efter tre månaders jobb kom Ugglans rapport: –Det är för många anställda!

Vem Lejonet avskedade först? Myran, då rapporten visade att han led av “brist på motivation och hade en negativ inställning”.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Liknande ärenden

Systematiskt jäv vid Stockholms konstnärliga högskolor: cheferna anställde närstående

ARW analyserar: grundlagsbrott när Stockholms konstnärliga högskola trotsar Överklagandenämnden

Nytt jäv vid Stockholms konstnärliga högskola: professur gick till sökande som utformat tjänstebeskrivningen

Kvotering i praktiken? Uniarts tillsatte kvinnlig professor utan sakkunnigutlåtanden