I en aktuell forskningsartikel föreslår två kvinnliga jurister vid Göteborgs universitet att viss kritik mot genusteorin kan utgöra ”missbruk av yttrandefriheten” och därför bör förbjudas. För att skydda kvinnor från sådan kritik föreslår de att ”hets på grund av kön” inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp.
Academic Rights Watch har i en rad inlägg ställt sig kritisk till jämställdhetsintegrering utgående från genusperspektiv på våra lärosäten. Genom att ett visst perspektiv på jämställdhet slagits fast som statlig dogm har den akademiska friheten påverkats negativt och i flera fall har yttrandefriheten inskränkts.
Ett exempel är Germund Hesslow som fick se sin yttrandefrihet beskuren när han under en föreläsning för läkarstudenter om biologiska könsskillnader sade att ”homosexuella kvinnor har en manlig sexuell inriktning” och ”huruvida transsexualitet är en sexuell läggning är en definitionsfråga”.
Hesslow blev sedan föremål för utredning, och i ett brev krävde den dåvarande dekanen för Medicinska fakulteten och numera rektorn Erik Renström att Hesslow anpassar sig till ”den korrekta terminologin rörande könsidentitet och sexuell läggning”, det vill säga den som genusvetenskapen slagit fast som vetenskapligt giltig.
Men alla håller inte med om att jämställdhetsintegrering utifrån ett genusperspektiv har lett till inskränkt yttrandefrihet. Så här skriver docenten i straffrätt, Moa Bladini, och professor emerita i rättsvetenskap, Eva-Maria Svensson, i artikeln ”Antigenusmobilisering och striden om yttrandefriheten” som ingår i den nyligen utkomna antologin Striden om genus (sid. 294-295):
En strategi som ofta används av antigenusaktörer är att hävda att aktörer som förespråkar jämställdhet hotar yttrandefriheten, vilket är det som åsyftas i det uttalande från organisationen Academic Rights Watch som citerades i inledningen till detta kapitel: ”Samtidigt upplever nu många akademiker att deras frihet faktiskt är hotad. [… Det går …] mot ökad åsiktskontroll vid våra högskolor.’” … Enligt narrativet hotas alltså yttrandefriheten av jämställdhetsförespråkare och den akademiska friheten av jämställdhetspolitiska policyer.
Bladini och Svensson menar emellertid att yttrandefrihet är mer än en enskilds rätt att yttra sig (sid. 295): ”Den syftar främst till att skydda demokratin och främja en demokratisk debatt där en mångfald av röster kan höras.” Därför har den som yttrar sig ett ansvar att inte yttra sig på ett sätt som äventyrar jämställdheten, menar de. Hur detta ska tillämpas på Hesslow-fallet är dock oklart. På vilket sätt har Hesslow genom sina yttranden hindrat en mångfald röster från att höras? Författarna blir oss svaret skyldiga.
Merparten av Baldinis och Svenssons artikel handlar dock om en annan typ av kritik mot genusteorin, nämligen kritik som framförs i ”en aggressiv och hotfull ton som tystar röster”. Det exempel de tar är ”[d]et bästa man kan göra för jämställdheten i Sverige är att gå ut med ett basebollträ och slå ihjäl feministiska feministkräk”, ett yttrande som i en dom i Svea hovrätt ansågs vara förenligt med svensk lagstiftning. Eftersom sådana yttranden tystar röster utgör de ett ”missbruk av yttrandefriheten”, även om de inte är förbjudna enligt den nuvarande lagstiftningen. Ett förbud kan motiveras med att det skulle stärka yttrandefriheten, eftersom förbudet skulle göra att fler vågar uttala sig, anser författarna.
För att det ska bli lagligt att förbjuda kritik av jämställdhet hoppas Baldini och Svensson på en ändring i lagen om hets mot folkgrupp som tar hänsyn till att kvinnor behöver särskilt skydd mot yttranden. Ändringen motiverar de med hänvisning till en maktanalys där kvinnor ses som underordnade män.
Det som Baldini och Svensson egentligen önskar sig är alltså en lag som förbjuder ”hets mot kvinnogrupp”. Men de noterar, med viss frustration, att det närmaste man kan komma enligt svensk rättstradition är att förbjuda hets på grund av kön (s. 309-310):
Det innebär att om kön skulle bli en skyddad grund i brottet hets mot folkgrupp, skulle också män skyddas av lagstiftningen. Det är inget problem formellt, men givet de strategier vi pekar på här föreligger en risk för missbruk.
En av de strategier som Svensson och Baldini menar har inneburit missbruk av lagstiftningen är att män anmälde kvinnor för förtal i spåren av metoo. Även om männen fick rätt i domstol är det, menar författarna, fråga om ett missbruk då ”deras syfte har likväl varit att tysta kvinnor som protesterar” (s. 310).
Det ”missbruk” som författarna är rädda för om deras nya lagförslag skulle gå igenom är väl att antigenusaktörer börjar anmäla sina kritiker – antiantigenusaktörerna – för ”hets mot mansgrupp”. Helt osannolikt är det inte, och rätt ska ju vara rätt.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦