Avslöjande remissvar: ledningsutredningen polariserar om högskolans styrning

Remissvaren visar att Kåre Bremers ledningsutredning förstärkt motsättningarna inom den svenska högskolan. De lärosäten som redan nedmonterat det kollegiala beslutsfattandet är positiva till utredningens förslag att avskaffa det helt. Samtidigt sågas utredningen av bl.a. Kungliga Vetenskapsakademien, Lund och Uppsala samt fackföreningarna ST, Sulf och TCO. Flera remissinstanser noterar att utredningen inte är evidensbaserad, att det finns en kraftig bias i intervjuunderlaget och att den delvis redan underminerats av Macchiarini-affären.

I den ledningsutredning (Utvecklad ledning av universitet och högskolor, SOU 2015: 92) som Kåre Bremer lade fram 2015 finns en mängd radikala inslag, som om de implementerades fullt ut inom den svenska högskolan skulle innebära slutet på det kollegiala beslutfattandet. Istället föreslås en ren toppstyrning enligt New Public Management, som Bremer själv är varm anhängare av. Då kollegialitet är såväl kvalitetsdrivande som grundläggande för forskningens frihet är Bremers slutsatser inte bara överraskande utan rentav omskakande.

Utredningen angriper kollegialiteten på tre punkter. För det första ska kollegiala organ i framtiden inte vara beslutsfattande utan bara beredande. Det betyder bl.a. att så kallat prefektstyre ska införas och beslutande institutionsstyrelser avskaffas. För det andra ska prefekter och dekaner utses i linje av överordnad chef och inte av ett kollegialt organ eller efter val. Slutligen ska sekretess införas kring vem som kandiderar som rektor. Valberedningen ska sedan lägga fram sitt förslag inför en valförsamling, som alltså bara ska ha en rektorskandidat att rösta på!

Som ARW dokumenterat i ett tidigare inlägg svarar Bremers förslag på punkt efter punkt mot den högskolereform som genomfördes i Tyskland av nationalsocialisterna i samband med maktövertagandet 1933/34. Tanken då var att ta bort det kollegiala beslutsfattandet för att säkra det politiska inflytandet över akademin. Rektorn skulle göras till en ”Führer”, direkt underställd ministeriet. I Bremers tankevärld behövs samma reformer för att göra ledningen av högskolan mer effektiv. Men varför vi når kunskap mer effektivt genom toppstyrning förblir oklart.

Ledningsutredningen hade inte varit så skadlig om den hade förbigåtts med tystnad av högskolans aktörer (vilket också var den av ARW rekommenderade reaktionen). Men remissvaren som nu inkommit till utbildningsdepartementet (deadline: 2016-03-01) visar att denna förhoppning i stort kommit på skam.

De allra flesta högskolor, särskilt de mindre, välkomnar Bremers förslag, inte sällan med tillägget att man känner sig bekräftad i att redan ha genomfört reformer i samma riktning. Med Bremers förment objektiva statliga utredning i ryggen vill dessa högskolor nu gå vidare och eliminera alla eventuella rester av ett reellt kollegiala inflytande.

Av de 58 remissvaren (som samtliga kan laddas ned här) är 37 i stort positiva till Bremers reformer, i vissa fall med smärre kvalifikationer och förbehåll. 11 remissvar tar ingen klar ställning. Att Blekinge tekniska högskola och Luleå tekniska universitet – som på senare tid drastiskt begränsat lärares och forskares medbestämmande – skulle vara med på noterna är kanske inte förvånande. Men i denna i stort positiva grupp hittar vi också universiteten i Göteborg och Umeå samt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Kanske mest förvånande är att Stockholms universitet inte har något väsentligt att invända mot Bremers reformer.

Även UKÄ tycker att det är helt OK att högskolorna avskaffar det kollegiala medbestämmandet, Förenade studentkårerna likaså. JO har avstått från att kommentera utredningen, och Vetenskapsrådet förhåller sig väsentligen neutralt. Länsstyrelserna vill gå ännu längre och blockera en liten, antagligen oavsiktlig, akademivänlig lucka i Bremers utredning, som gör det teoretiskt möjligt att ha en lärarmajoritetet i en högskolestyrelse (och därmed för första gången uppfylla Unescos rekommendation om akademisk majoritet i samtliga organ).

Man undrar om dessa positiva remissinstanser har annat än en vag aning om vilka dramatiska implikationer Bremers förslag har, för vetenskapen och för samhället i stort. På denna punkt är glädjande nog de få (10) men i samtliga fall läsvärda kritiska remissvaren desto tydligare.

Flera ifrågasättande remissinstanser pekar på uppseendeväckande metodologiska brister i utredningen. Hit hör Samhällsvetenskapliga doktorandrådet, som skriver:

Vi vill i synnerhet understryka de bristande empiriska beläggen för utredningens slutsatser gällande de egenskaper som tillskrivs linjestyrning respektive kollegialt styre. Utredningen drar långtgående slutsatser om de två styrelseformernas styrkor och svagheter på basis av enskilda utsagor, ostyrkta antaganden och ett sammanlagt intervjuunderlag som kraftigt domineras av personer som representerar lärosätenas linjeorganisationer. Forskningsöversikten i utredningen (kapitel 12) noterar att det i huvudsak saknas vetenskaplig evidens för att en särskild styrform är att föredra framför en annan. Utifrån detta underlag föreslår utredningen långtgående förändringar som syftar till att stärka linjestyrningen och urholka det kollegiala styret. Vi menar att det saknas empirisk grund för dessa förslag.

Slutklämmen är väl vald:

Utredningens olika argument för en ökad linjestyrning – med konsekvensen att kollegiet och studenter på alla nivåer förlorar makt över sin egen situation – kan i enkelhet sammanfattas som olika former av effektivitetsargument (baserat på en väldigt förenklad bild av vad ”effektivitet” är inom akademin). För oss som fostrats enligt parollen ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” förefaller utredningens budskap snarare lyda ”Att tänka fritt är stort, att tänka fort är större”. Vi tror att denna syn på akademisk styrning är helt fel väg att gå och i huvudsak väldigt negativ för doktorander, både idag och i framtiden.

Uppsala universitet är likaledes kritiskt till utredningens metodologi:

Samtidigt konstaterar Uppsala universitet att det i betänkandet råder en viss obalans och ensidighet i beskrivningar och analyser av den kollegiala styrningsmodellen respektive linjestyrningsmodellen och respektive modells förtjänster och brister. Intrycket är att den kollegiala modellen i betänkandet granskas avsevärt mer ingående, och utifrån en i förväg starkt kritisk hållning, än linjestyrningsmodellen. Det är också svårt att bedöma på vilka sakliga grunder som linjestyrningsmodellen framhålls som den mest lämpliga för beslutsfattande. Ytterligare en svaghet i betänkandet, avseende beskrivningar av respektive styrmodell, är att slutsatserna till absolut övervägande baseras på intervjuer och samtal med personer i ledningsställning och endast i begränsad utsträckning med andra anställda samt studenter. En övrig synpunkt på förfarandet är att inga externa ledamöter i styrelsen, utöver ordföranden, intervjuats.

Även Lunds universitet sällar sig till de tvivlandes skara (men är positivt till att prefekter ska utses i linje):

Lunds universitet hade dock gärna sett en mer neutral beskrivning av det kollegiala ledarskapet. Det kollegiala ledarskapet framstår som förlegat, konserverande och inte ämnat att lösa de utmaningar som universitetet står inför. Tvärtom menar Lunds universitet att det kollegiala ledarskapet är centralt för att upprätthålla den akademiska lärarprofessionen och därmed säkerställandet av samhällets kunskapsutveckling. Det behövs snarare mer professionalism och kollegialt ledarskap, inte mindre, både i utbildning och forskning.

Fackförbundet TCO har, i likhet med de få andra instanser som läst utredningen noggrannt, observerat biasen i urvalet av intervjuade personer:

TCO noterar att utredningen har gjort en mängd intervjuer, besök och observationer vid universitet och högskolor vilka ligger till grund för utredningens förslag (bilaga 5). Omkring 140 intervjuer har genomförts med personer i ledande ställning på lärosätena, jämfört med knappt 40 intervjuer med lärare och forskare. Utredningen redogör inledningsvis för hur kartläggningen utförts men TCO hade gärna sett en än mer uttömmande metodologisk diskussion gällande urvalet av intervjupersoner och representationen av de röster som kommit till tals. Det hade stärkt legitimiteten i den bild som utredningen tecknar av rådande styrproblem och de slutsatser som dras.

Även Sulf går till hårt angrepp mot utredningen och dess slutsatser:

Politiken har drivit fram allt starkare lärosätesledningar och en linjestyrning av vetenskaplig verksamhet som är rent kontraproduktiv för att skapa gedigen forskning av högsta kvalitet. På SULF är vi allvarligt oroade för att inte bara historiska, utan även framtida politiska beslut kommer att urholka professionens inflytande. De flesta lärosäten styrs inte kollegialt, de toppstyrs.

I konklusionen appellerar Sulf direkt till regeringen om att hålla tidigare, men som det verkar numera bortglömda, löften om att låta proffsen vara proffs osv.:

SULF uppmanar regeringen att inte driva den här utvecklingen längre utan istället, i linje med regeringsförklaringen, stärka professionens inflytande i syfte att skapa en högskola av högsta kvalitet. Om ansvaret för kärnuppgifterna forskning och utbildning lämnas till en linjeorganisation med uppifrån tillsatta chefer riskerar forskar- och universitetsläraryrket att avprofessionaliseras.

Såväl TCO som Sulf noterar att Bremers påståenden om att linjechefer skulle vara mer ansvarstagande än kollegiala organ redan underminerats av Macchiarini-affären, där dåvarande rektor, linjesystemets främsta företrädare, försökte sopa kollegiala anklagelser om forskningsfusk under mattan – en varumärkesskyddande åtgärd, får man förmoda. (KI hade när detta skrevs inte inkommit med remissvar på Ledningsutredningen. KI:s nya rektor har inte heller svarat på ARW:s fråga om man avser kommentera utredningen vid senare tillfälle.) De som följt ARW:s dokumentation av akademiska ledningsövergrepp i varumärkets namn ställer sig säkert på fackföreningarnas sida i denna fråga.

Fackföreningen ST levererar en särskilt tänkvärd analys:

Problemet i utredningen är ensidigheten, att alla styrproblemen ligger i ett för stort kollegialt inflytande och att man inte tagit problem med centralstyre på samma allvar. Det är inte självklart, som utredaren tycks anse, att rektor alltid företräder ojävighet och allmänna intressen medan underliggande organ bara företräder partikulära intressen. Vi har sett många exempel där centralt styre lett till lobbying från olika forskningsgrupper direkt till rektor och utvecklandet av osunda klientrelationer och ledarinriktad ja-sägarmentalitet. Orsaken till utredningens något ensidiga perspektiv kanske kan förklaras av att utredningen huvudsakligen fokuserat på att intervjua personer i ledande ställning inom universitet och högskolor.

ST identifierar därefter klarsynt den samhällsfara som utgår från utredningen:

Vi är motståndare till ett sådant avskaffande av det demokratiska och kollegiala inflytandet när det gäller förslag till rektor. Med en majoritet av externa ledamöter i styrelsen och med en extern ordförande med stort inflytande i rekryteringsprocessen skulle detta kunna innebära att t ex Svensk Näringsliv eller andra intresseorganisationer och politiska instanser får ett mycket stort inflytande över tillsättning av rektorer. Detta är inte förenligt med principen att universitet och högskola ska ha autonomi och intellektuellt oberoende i förhållande till ekonomiska och politiska maktcentra. Med utredningens förslag om att ytterligare reducera det kollegiala demokratiska beslutsfattandet och att akademiska ledare ska utses av överordnad chef riskerar det externa inflytandet över våra lärosäten från sådana maktcentra bli mycket stort och ett potentiellt hot mot den akademiska friheten. Vi är också kritiska mot förslaget att avskaffa framtagande av alternativa kandidater osv inför nästa mandatperiod.

Sveriges unga akademi är likaså väl medvetet om de akademiska riskerna med Bremers framställning:

För Sveriges unga akademi är det av högsta vikt att samtliga akademiska ledare bör vara framstående i sin profession för att erhålla verksamhetens förtroende. Vi är övertygade om att det krävs en egen gedigen vetenskaplig och pedagogisk bakgrund för att kunna leda en akademisk organisation och ta beslut rörande verksamheten. En övergång till linjeorganisationer riskerar att skapa svagt vetenskapligt meriterade chefer och därmed riskera de akademiska värdena.

Istället förespråkar man ökad kollegialitet och akademiskt majoritetsstyre:

Dagens system som innebär att en stor andel av ledamöterna inom lärosätenas styrelser inte representerar kollegiet minskar möjligheterna för styrelsen att fullt ut sätta sig in i verksamheten och innebär en risk för att rektorerna får en alltför stark maktställning inom styrelsen. Vi rekommenderar att styrelsen bättre borde representera organisationen och att styrelsen därför utses av kollegiet, och där den kollegiala representationen ska vara i majoritet. Detta gäller styrelser på alla nivåer inom lärosätena.

Men det kanske svåraste nederlaget för Bremer är det kyliga mottagandet som utredningen fått från Kungliga Vetenskapsakademien:

Kungl. Vetenskapsakademien delar synen att både kollegialitet och linjestyrning utgör nödvändiga styrformer inom universitet och högskolor. Akademien noterar dock att utredningen ägnar stort utrymme åt att beskriva kollegialitetens begränsningar. Kollegialitet är kvalitetsgranskande och kvalitetsutvecklande system som är nödvändigt som kontroll och kvalitetssäkring av lärosätets verksamhet. Hellre än att i praktiken överge styrformen och införa starkare inslag av linjestyrning förordar Vetenskapsakademien att kraft läggs på att utveckla kollegialiteten.

Vidare:

I betänkandet görs en uppdelning i linjestyrning och kollegial styrning. De akademiska ledarna prefekt, dekan och rektor hänförs till linjestyrning. I en kollegial organisation där prefekter, dekaner och rektor utses kollegialt utgör förstås dessa också en del av det kollegiala systemet. I betänkandet förslås dock att samtliga dessa ledare fortsättningsvis ska utses av närmast högre chef. Det innebär en åtskillnad mellan linje och kollegial styrning som riskerar att leda till att de kollegiala organens roll i beredning och beslut försvagas och att den på kunskap och evidens grundade beslutsprocessen försvagas. Möjligen kan man också fråga sig vem som vill bli ledare i högskolor där den kollegiala förankringen av ledare på samtliga nivåer nedmonteras.

Att en statlig utredning om högskolans styrning utmynnar i slutsatser som Kungliga Vetenskapsakademin anser är skadliga och försvagar vetenskapen är något alldeles enastående. Det visar på djupet av det misslyckande som Bremers utredning innebär – för Bremer själv, som framstår som en dilettant och partiskt marionett för politiska och externa intressen, men naturligtvis framför allt ett misslyckande för den svenska högskolan, vars framtid väl aldrig varit så osäker som nu.

EJO/JSS/MZ

Liknande ärenden

Botten nådd? Regeringens utredare vill införa Tredje rikets styrmodell inom högskolan

När varumärket hotas: advokaterna som ”friar” ifrågasatta högskolor i strid med grundlagen

Vändpunkt eller slag i luften? Nya regeringen sågar New Public Management

Valspecial: partierna svarar om den akademiska friheten

Kollegialt inflytande minimalt när Lunds universitet väljer ny rektor: Unescos regler överträds

Ny Uppsala-studie: nedmonterad kollegialitet vid Linnéuniversitetet och Malmö högskola

Stockholms universitet mörkar studentuppsats: innehåller skarp kritik av ledningen

Uppsats: Autonomireformen ledde till minskad akademisk frihet

This entry was posted in Akademisk frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.