Krönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: professorskallelser av KTH-kvinnor – ett missriktad försök att främja jämställdhet »

Flera faktorer talar för att kallelseförfarandet används vid Kungliga tekniska högskolan för att få in fler kvinnor som professorer. Detta trots att kvinnor inte kan sägas vara generellt diskriminerade eller orättvist behandlade vid lärosätet, utan på vissa håll kan betraktas som överrepresenterade, särskilt vad gäller chefspositioner.

”ARW AVSLÖJAR: KTH-skolchef misstänks ha kallat sig själv som professor – ville bli rektor i Skövde!”^[1] Denna rubrik för onekligen tankarna till Grönköping – liksom i viss mån även turerna bakom detta fall, ska sägas. Det fallet handlar om är en vid KTH anställd lektor som utnämndes till professor vid samma lärosäte genom ett kallelseförfarande, något som väckt stark kritik, inte minst internt. Det är framför allt på tre punkter som hela processen är minst sagt uppseendeväckande och förtjänar kritik. Den utredning som tillsattes (och som jag snart ska återkomma till) gav också kritikerna rätt.

För det första är kallelseförfarande något som är avsett att användas för att knyta utomstående forskare till det egna lärosätet. När redan anställda utnämns till professorer sker det vanligen genom befordran. I det aktuella fallet var det en redan anställd som kallades, och då hon var chef för den ”skola” eller avdelning vid vilken utnämningen skedde, kan hon sägas ha ”kallat sig själv”. (Hur Skövde kommer in i bilden ska jag återkomma till i slutet av artikeln.)

För det andra ska kallelseförfarandet användas ytterst restriktivt och i första hand för att attrahera framstående forskare som man anser kunna tillföra lärosätet värdefull kompetens. I det aktuella fallet kan den person det gäller inte sägas tillhöra denna kategori, vilket inte utesluter att hon hade kunnat ha möjlighet att bli befordrad till professor.

Det tredje – och mest allvarliga? – som är anmärkningsvärt är att ingen sakkunnigprövning ansågs behövas. Visst, det förekommer att professorer utnämns eller kallas utan att man gjort en sådan – men det är enbart om den utnämnda/kallade är så uppenbart kompetent att detta inte behöver granskas särskilt.

ARWs avslöjande ledde till ett antal upprörda skrivelser, bl.a. från KTHs skolkollegier om hur processen med professorsutnämningen gått till.^[2] Upprördast av alla var nog KTHs egen rektor, Sigbritt Karlsson – över ARWs tilltag! Så här skriver hon i ett internt personalmeddelande:

För övrigt är Academic Wrights Watch (ARW) en liten förening som i huvudsak ägnar sig åt smutskastning av ledare inom akademin. Det är en grupp män som tror sig sitta inne med sanningen och som har tummat på UNESCO-begreppet Academic freedom när de presenterar sig. De liknar mycket dagens troll på nätet eller internationella propagandagrupper. Just nu förbereder KTH anmälan för förtal eftersom det är precis det som ARW gör sig skyldig till i sitt senaste utspel.^[3]

Avslöjandet ledde, trots rektors ivriga protester, även till att en utredning gjordes.^[4] Denna genomfördes av Mia Rönnmar, professor i civilrätt vid Lunds universitet.^[5] Sammanfattningsvis riktar utredaren skarp kritik mot det sätt på vilket professorsutnämningen gått till, och de punkter på vilka processen brustit är bl.a. de ovan anförda. Anmärkningsvärt är också att det i anställningsprofilen bland bedömningsgrunderna inte främst framhålls ”vetenskaplig och pedagogisk skicklighet”. På samtliga punkter har detta skett i strid med Högskoleförordningen.

Utredaren har även granskat samtliga kallelseärenden vid KTH sedan 2011 och där kommit fram till liknande slutsatser. Sammanlagt rör det sig om 14 personer, åtta kvinnor och sex män, som kallats till anställning som professor. Sedan januari 2020 har fem personer kallats som professor. De slutsatser (s. 17 f) utredaren drar om kallelseförfarandet vid KTH, framför allt sedan 2020, är att det inte varit tillräckligt restriktivt samt att det i flera fall anges sådana skäl som inte överensstämmer med högskoleförordningen. I alltför många fall (hälften) har kallelse gällt redan anställda personer, och i ett flertal fall har kallelsen skett utan sakkunnigprövning.

Till att börja med har vi det aktuella ärendet där en redan anställd kvinna utan sakkunnigprövning utnämnts till professor genom kallelse, och där främst hennes arbete med jämställdhetsfrågor angetts som meriterande: ”/Hon/ har som skolchef för ABE-skolan gjort fundamentala bidrag till en mycket positiv utveckling för skolan. Särskilt har hon oförtrutet och visionärt arbetat med ledarskapsfrågor rörande jämställdhet och mångfald på många nivåer.”^[6] Därutöver har vi det alltför stora antalet kallelser – de flesta av kvinnor. Även här nämns ofta (i 4 av 14 ärenden) jämställdhetsarbete som en merit. Jämställdhet har till och med i vissa fall tillåtits väga tyngre än vetenskapliga meriter. I anställningsprofilen^[7] för ovan nämnda professur anges:

Det är av högsta betydelse att den sökande har
· skicklighet att utveckla och leda verksamhet och personal. Däri ingår att ha kunskap om mångfalds- och likabehandlingsfrågor med särskild fokus på jämställdhet.
Det är av näst högsta betydelse att den sökande har
· vetenskaplig skicklighet inom ämnesområdet, innefattande förmåga att attrahera extern forskningsfinansiering.
· pedagogisk skicklighet inom ämnesområdet.
Det är även av betydelse att den sökande har
· administrativ skicklighet.
· samarbetsförmåga

”Kunskap om mångfalds- och likabehandlingsfrågor med särskild fokus på jämställdhet” är således av högsta betydelse, medan ”vetenskaplig skicklighet” hamnar först på andra plats (näst högsta betydelse). I ovan nämnda skrivelse från rektor konstateras också (med ett beklagande?) inledningsvis att ”/n/är kallelse infördes i högskoleförordningen så talade förarbetena om att kunna öka takten i rekrytering av kvinnor och gärna internationella. När man tittar på hur det idag har använts så är en majoritet män från ett grannlärosäte”.^[8]

Ett uttryck för hur viktigt man anser jämställdhetsarbetet vara, är att man för ändamålet inrättat en särskild avdelning med ett flertal anställda: den s.k. Equality Office^[9] som leds av vicerektor Anna Wahl, och som består av sex kvinnor och en man. Professor Wahl saknar tyvärr utbildning inom teknikområdet; hon är ekonom och hennes huvudsakliga forskningsfrågor handlar om kön som maktrelation i organisationer relaterade till processer av förändring och motstånd”.^[10]

Intressant är att den syn på kön man ansluter sig till är tydligt konstruktivistisk, en syn som snarare är en utgångspunkt än en empirisk fråga. I sin jämställdhetsplan från 2017, ”Ett jämställt KTH”, påpekas (s. 7, mina kurs.):

I detta sammanhang bör det poängteras att en jämställdhetsanalys handlar om att synliggöra de problem som uppstår som följd av att vi delar in mänskligheten i två kategorier och tillmäter den ena kategorin mer värde än den andra. Det är detta problem som också skapar problem för alla de som inte vill eller kan inordna sig i dessa två kategorier. Det är emellertid viktigt att vara medveten om att det alltid finns en risk att kategorierna ”kvinna” och ”man” befästs när vi benämner dem. Detta är ett ofrånkomligt dilemma eftersom vi samtidigt behöver använda kategorierna ”kvinna” och ”man” för att synliggöra ojämställdhet och därigenom kunna verka för jämställdhet.^{^[11]}

Det torde inte vara helt lätt att övertyga studenter och personal vid KTH med en gedigen naturvetenskaplig utbildning i ryggen, om att ”kvinnor” och ”män” egentligen inte finns i objektiv mening utan endast är kategorier vi människor delar in mänskligheten i!

Hur ser då den förmodat problematiska könsfördelningen ut vid KTH? Bland studenterna är majoriteten män, närmare bestämt ca två tredjedelar.^{^[12]} (Dock kan det skilja sig åt mellan olika inriktningar. Ett exempel är olika civilingenjörsprogram där mäns dominans är som störst på elektroteknik med 90 %, medan kvinnor dominerar på bioteknik med 75 %.) I fråga om avlagda examina dominerar män med över 60 % – dock inte så mycket mer – på samtliga program, utom arkitekt där antalet kvinnor motsvarar 57 %.^[13]

Personalstyrkan^[14] omfattar ca 4050 årsarbetskrafter (40 % kvinnor och 60 % män, vilket i allmänhet brukar anses tillräckligt jämställt). Av högskolans 335 professorer är 65 kvinnor och 270 män, av 290 lektorer är 76 kvinnor och 214 män. Om vi jämför med könsfördelningen bland studenter och bland personalen i stort kan vi finna att män är något överrepresenterade på dessa positioner.

Hur ser då könsfördelningen ut på chefspositioner? Här blir det intressant. Om vi börjar med universitetsstyrelsen som är KTH:s högsta beslutande organ, så är de högsta förtroendepersonerna, nämligen rektor och ordföranden, kvinnor. Sammanlagt är sex av ledamöterna kvinnor och åtta män. Universitetsdirektören är en kvinna och fakultetsrådet leds av en kvinna. Vid rektors kansli tjänstgör fyra kvinnor och två män. Lärosätets fem s.k. skolor leds av prefekter för de olika institutionerna. Vid en av dessa skolor är samtliga kvinnor. I övrigt förefaller de olika chefstjänsterna vara något så när jämnt fördelade, vilket med tanke på fördelningen bland studenter och personal i stort, innebär att kvinnor på vissa håll kan betraktas som överrepresenterade. Utan att fördjupa mig alltför mycket i dessa siffror, förefaller det åtminstone mig som om kvinnor i alla fall inte generellt kan sägas vara diskriminerade eller orättvist behandlade.

Det pinsamma med denna typ av ”jämställdhetsarbete” är att det knappast gynnar jämställdheten. Detta påpekas också i den skrivelse som samtliga fem skolkollegier lämnat in som kritik mot det aktuella kallelseärendet: ”Slutligen skadar besluten jämställdhetsarbetet och ambitionen att attrahera och öka antalet kvinnliga professorer. Det är viktigt att fler kvinnor blir professorer och att det är baserat på en korrekt värdering och bedömning av meriter.”^[15]

Till sist: hur var det nu med Skövde? Jo, förklaringen till att det brådskade så med professorsutnämningen ska ha varit att vederbörande skulle kunna bli rektor för högskolan i Skövde, och för en sådan position krävs i praktiken professorskompetens. Så här långt ser också allt ut att ha gått som det var tänkt: den 28 juni meddelas att ”Högskolan i Skövdes styrelse vänder sig till regeringen och föreslår Muriel Beser Hugosson som ny rektor för lärosätet.”^[16] (Obs: jag vill med denna text inte hävda att Beser Hugosson skulle vara olämplig som högskolerektor eller ovärdig som professor. Jag kan bara beklaga att vägen dit varit kantad med tveksamheter.)

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦