En kvinnlig lektor i Halmstad gick med på att leda ut en manlig student misstänkt för vapenbrott i hennes klass för att denne skulle hämtas till förhör av Polisen. Men hon får strax innan veta att planen ändrats. Det som sedan händer kunde vara taget ur en psykologisk thriller och leder till att kvinnan blir svårt traumatiserad. En oberoende utredning skulle senare konstatera att kvinnan inte fick det stöd hon behövde efter de svåra upplevelserna, men något skadestånd vill ledningen inte veta av.
Kvinnan, Karin Weman, tillhör de mest framstående och synliga forskarna vid Högskolan i Halmstad. Men den 11 oktober 2022 händer något som skulle vända upp och ner på hennes liv.
Hon får veta att en student i hennes seminarieklass ska hämtas av polisen eftersom han hade delat bilder på vapen och döda djur i sociala medier, samt tagit foton på interiörer och människor på campus. Karin får också vet att det pågår en husrannsakan i studentens lägenhet på grund av misstänkt vapenbrott.
Karin meddelas att polisen inte ska gå in och hämta studenten i klassrummet. I stället ska han ledas ut ur salen av Karin varefter säkerhetsansvarig person (fastighetschefen Rikard Ahlgren) ska ta över. Detta för att undvika uppståndelsen med poliser på campus. Polisen ska därför parkera runt hörnet byggnaden, för att inte synas. Karin går med på att föra ut studenten ur salen under den oskyldiga förevändningen att ”någon ville prata med honom”.
Men Ahlgren meddelar senare att planen ändrats. Karin ska nu själv eskortera mannen som är misstänkt för vapenbrott till huvudtrapporna på våning fyra i R-huset och där möta Ahlgren, som ska sköta överlämningen till Polisen. Men något går fel och det blir till slut Karin själv som får bära hela ansvaret för överlämningen.
I den redogörelse som hon ska skriva några månader senare beskriver Karin sina kval:
Det är psykiskt ansträngande att be en person man inte känner, som är potentiellt farlig och som ska gripas av polisen, att följa med dig genom en stor fyravånings skolbyggnad och ut genom dörren och vidare ut på gårdsplanen. Killen är 190 cm lång och jag är en ganska späd kvinna på 163 cm. Tusen tankar for genom huvudet under denna evighetslånga promenad – vad ska jag prata om? Hur ska jag hålla i gång samtalet? Jag ser inte säkerhetschefen? Var f-n är han? Vad ska jag säga nu? Jag måste hålla mig lugn, få honom att lita på mig.
När hon till slut ser Ahlgren som står vid de civilklädda poliserna känner sig Karin obekväm med att det blev hon som skötte hela överlämningen. Hon börjar oroa sig för vad som ska hända om studenten släpps efter förhöret. Ska han försöka hämnas på henne?
Med tanke på de våldsdåd som skett på skolor de senaste åren (bland annat Malmö och Trollhättan) var situationen väldigt obehaglig. Jag hade fått veta att en av mina chefer hade spekulerat i om studenten fotograferat interiörer för att säkerställa flyktvägar eller liknande, så vi var uppenbarligen skärrade av situationen allihop, inte bara jag.
Ett lunchmöte hålls efter händelsen där även studierektorn och cheferna Marie Lydell och Lena-Karin Erlandsson deltar.
Cheferna var ganska vilsna och oroade sig mer för vad vi skulle göra om studenten var oskyldig än att diskutera övergripande säkerhetskonsekvenser om hur den aktuella situationen skulle kunna utveckla sig. Jag reagerade på att varken arbetsmiljöombud (AMO) eller facklig företrädare (ATO) var med på det mötet, men sa inget om det då utan hoppades att cheferna skulle komma på att det vore bra att i alla fall kontakta AMO.
På lunchen får Karin veta att en väktare skulle finnas på plats resten av dagen ifall studenten skulle komma tillbaka. Väktaren har fått i uppdrag att kontakta Ahlgren om han ser att studenten kommer tillbaka och fått en bild och namn och signalement på studenten för att kunna identifiera honom.
När Karin senare på dagen är tillfälligt på kontoret ringer hennes tjänstetelefon. Det visar sig vara den misstänkte mannen. Karin går med på att prata eftersom det bara är ett telefonsamtal. Hon blir orolig, men ser sedan att mannen står tillsammans med väktaren. Mannen frågar om han får komma in och prata om det som hänt. Karin säger ja i tron att väktaren ska följa med, men till hennes förvåning går väktaren därifrån.
Väl inne i rummet berättar mannen att han lånat väktarens telefon, eftersom polisen tagit hans telefon i beslag, och Karin förstår att väktaren inte haft någon aning om vem han lämnat henne ensam med. Mannen försöker pressa Karin att berätta vem som anmält honom till polisen. När hon till slut lyckats lugna mannen, går hon tillbaka till sin seminarieklass på darrande ben. Hon är upprörd över att väktaren inte begripit att han släppt in en potentiellt farlig man till en oskyddad kvinna utan att varken visitera eller identifiera honom.
Jag är chockad och går in på kontoret. Medan jag packar ihop mina saker för att åka hem inser jag vad som kunde hänt. Han kunde överfallit och skadat eller mig där på kontoret. Han kunde tryckt upp mig mot väggen och ställt mig till svars för gripandet. Det var inte många kollegor kvar som skulle ha hört mig skrika. Vad som helst kunde hänt.
Efter att ha pratat med sin chef och Ahlgren i telefon upplever Karin att hon blir lämnad ensam efter inte bara en, utan två hotfulla situationer på arbetsplatsen. Hon är livrädd när hon cyklar hem i mörkret.
Jag visste ju inte om studenten skulle lurpassa på mig i mörkret eller söka upp mig i hemmet, eller om jag skulle hitta min katt död på trappan, så jag cyklade hem ensam, rädd, upprörd, ur balans, otrygg och trots att jag kunde låsa och larma huset när jag kom hem kunde inte sova och låg vaken med ett basebollträ i sängen hela natten.
En vecka efter händelsen berättar Karin chef att polisen lagt ned polisutredningen trots att studenten fortfarande delade suspekta bilder i sociala medier. Karin blir orolig men får ingen information om vilket hot mannen eventuellt utgjorde.
När Karin en vecka efter incidenten oväntat ser studenten i affären får hon en så kraftig stressreaktion att hon springer därifrån och blir inlagd på akutpsykiatrisk intensivvårdsavdelning samma dag.
Karin har nu varit sjukskriven i två och ett halvt år sedan händelsen och uppger till ARW att hon fortfarande står på tung medicinering och traumabehandling för PTSD.
Karin reflekterar i sin redogörelse över det som hänt:
Jag har mått dåligt tidigare i livet, haft utmattningssyndrom som behandlats genom företagshälsovård och/eller vårdcentralens läkare och psykolog – men jag har aldrig haft panikångest innan och jag har aldrig någonsin behövt besöka vare sig psykiatrin eller psykakuten. Det här har varit (och är) därför en väldigt obehaglig och totalt utlämnande upplevelse som vänt upp och ner på mitt liv på flera sätt.
Karin har anmält sin arbetsgivare för kränkande särbehandling. En utredning gjord av företaget Human & Heart ger henne rätt. Karin fick inte det stöd hon hade behövt i samband med händelsen. En internutredning av händelseförloppet gjordes av den säkerhetsansvarige själv trots uppenbart jäv. Karin har krävt skadestånd av arbetsgivaren men enligt HR-chef Marie Andersson förbjuder Kollektivavtalet henne att kräva skadestånd av arbetsgivaren.
Erik J Olsson på Academic Rights Watch är bestört över högskolans agerande:
– Ledningens brist på säkerhetstänk har inte åldrats väl i ljuset av den senaste masskjutningen i Örebro. Det är horribelt att man från ledningens sida har prioriterat social harmoni i samband med gripandet framför den egna personalens fysiska säkerhet, säger Olsson.
En ansvarig chef förklarar i en intervju i Human & Hearts utredning att man tänkt om och kommer att låta polisen gå in och göra gripanden i klassrummen i framtiden. Enligt de uppgifter vi fått har dock Högskolan fortfarande inte uppdaterat sina rutiner kring pågående dödligt våld på campus.
Rektor Susanna Öhman medger brister men har beslutat att ingen arbetsrättslig åtgärd kommer att initieras. Enligt en uppgift vi fått ska rektor ha satt en av de personer i ledningen som deltog i den kränkande särbehandlingen som ansvarig för att utreda eventuella åtgärder efter Human & Hearts rekommendationer. Högskolan vägrar även genomföra Human & Hearts rekommendationer att genomföra tillitsskapande åtgärder mellan Karin Weman och inblandade personer i ledningen. Att högskolan i Halmstad väljer att bortse från externt utförda utredningar som man själv beställt är anmärkningsvärt och inte första gången, se övriga ärenden nedan.
– Det är viktigt att högskolan blickar tillbaka självkritiskt på det som hänt. Ingen lärare ska själv behöva delta i gripandet av en misstänkt våldsverkare och därmed riskera sin egen fysiska och psykiska hälsa, men det handlar också om förmågan att kommunicera med medarbetarna om händelser som kan vara svåra att bearbeta och att hantera ärenden på ett förtroendeingivande sätt, säger Erik J Olsson på Academic Rights Watch.
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦