Category Archives: Yttrandefrihet

Sensationell vändning för GU-prefekten: kvinnliga hovrättsdomare friar Christina Thomsen Thörnqvist

Om du är offentlig chef och efterforskar vem som lämnat uppgifter till medier döms du till böter eller fängelse för brott mot efterforskningsförbudet. Sant? Nej, inte om det du är kvinna och det var synd om dig. Då är det istället den person vars förmodade uppgifter du efterforskade som gjorde fel, särskilt om hen är man. Så kan man tillspetsat förstå en oenig hovrätts uppseendeväckande beslut att fria f.d. Göteborgs-prefekten Christina Thomsen Thörnqvist, som tidigare dömdes i tingsrätten.

Thomsen Thörnqvist dömdes tidigare i år i tingsrätten för brott mot grundlagens efterforskningsförbud efter Academic Rights Watch anmälan till Justitiekanslern (JK). Saken gäller för Thomsen Thörnqvist ofördelaktiga uppgifter som läckte ut och blev underlag för en kritisk artikel i Göteborgs-Posten (GP). Aftonbladets skribent Oisin Cantwell kallade avgörandet ”en viktig dom i dessa tider”.

Så här skrev Thomsen Thörnqvist till sin dåvarande prefektkollega Gunnar Bergh:

Hur i all världen har ett internt mail av nedanstående art kunnat nå G-P? I nedanstående mail bad jag i december dig återigen om hjälp med att komma till rätta med de svåra förföljelser som pågår mot bl.a. mig i sociala media. Hur har den konversationen kunnat nå någon annan än dig? Du var enda mottagare av nedanstående mail.

I överklagandet till Hovrätten i västra Sverige yrkade Thomsen Thörnqvist på frikännande samt på att få rättegångskostnaderna betalda. JK, som är motpart i målet, yrkade i ett anslutande överklagande istället på att det bötesstraff som utdömdes skulle skärpas:

Justitiekanslern delar inte tingsrättens bedömning när det gäller brottets straffvärde och de omständigheter som beaktats i mildrande riktning vid bestämmandet av antalet dagsböter. Enligt Justitiekanslern bör brottet föranleda ett högre antal dagsböter.

De förmildrande omständigheterna som tingsrätten ansåg sig ha framvaskat, men som JK alltså underkänner, gick väsentligen ut på att det var synd om Thomsen Thörnqvist eftersom underordnade skrivit elaka saker om henne på Facebook.

I det sammanhanget ska tilläggas att Thomsen Thörnqvist lagt ner flera språkämnen samtidigt som hon tillfört resurser till sitt eget ämne, latin. Hon anställde också sin egen chef, som sedan gav henne löneökning. Slutligen har internrevisionen vid GU konstaterat att hon var ansvarig för ett stort antal rättsvidriga anställningar, trots att hon dessförinnan begärt in ett rättsutlåtande där det framgick att agerandet var felaktigt.

Som man bäddar får man ligga, hette det förr. Men tiderna förändras. Nu heter det att man är ”mobbad” och ”har en dålig arbetsmiljö”.

ARW har inte funnit någon Facebook-kritik mot Thomsen Thörnqvist som skulle ha varit olaglig, dvs. utgöra förtal eller liknande. Trots detta försökte hon i sin tidigare egenskap av prefekt och statlig chef tysta ner kritiken.

Nu hade man trott att det tålamodsprövande talet om förmildrande omständigheter äntligen skulle upphöra när ärendet nått högre instans: hovrätten. Av tradition är det mest i de lägre instanserna som de känslomässiga argumenten frodas och de ovidkommande hänsynen tas, medan de högre håller sig till en strikt lagtolkning, åtminstone i teorin.

Men där misstog vi oss rejält. Man får förmoda att JK, som för ovanlighetens skull är på samma sida som vi, är lika oförstående inför hovrättens friande dom, som tillkännagavs i veckan (2017-10-11).

Hovrättens motivering är en sorglig läsning för det svenska rättsväsendets vidkommande. Där ikläs den person som hittills av de flesta parter, inklusive tingsrätten och JK, betraktats som förövare en nästan heltäckande offerkofta. Beskrivningen som ges saknar överlag den objektivitet som man förknippar med lag och rätt. Bl.a. ägnas stort utrymme åt att återge Thomsen Thörnqvists egen offerbild, medan det faktum att motparten ser saken annorlunda inte uppmärksammas.

Den som läser hovrättens inledande betraktelser får intrycket att Gunnar Bergh är den stora skurken och ”mobbaren” i dramat. Det är desto mer beklämmande eftersom Bergh för insatta framstår som den som genomgående försvarat akademiska och demokratiska principer, t.ex. genom att med hänvisning till grundlagen vägra tysta ner laglig kritik på Facebook.

Efter att ha återgett Thomsen Thörnqvists uppfattning om saken anför hovrätten följande:

Utredningen visar vidare, bland annat genom Eva Norrman Brandts arbetsmiljöutredning, att Christina Thomsen Thörnqvist sedan många år hade haft en dålig arbetsmiljö. Enligt Christina Thomsen Thörnqvist beskrev de e-brev som hon skickade till Gunnar Bergh i december 2015 hennes personliga utsatthet och blottade hennes situation. I ljuset av detta kan Christina Thomsen Thörnqvists förklaring att formuleringarna i e-brevet den 11 februari 2016 var en upprörd reaktion på att Gunnar Bergh hade spridit de tidigare e-breven i stället för att ta tag i arbetsmiljöfrågan, inte lämnas utan avseende. Att Christina Thomsen Thörnqvists syfte med e-brevet var att lufta sin frustration över Gunnar Berghs agerande stöds även i viss mån av att hon samtidigt skickade brevet till dåvarande dekanen Margareta Hallberg.

Här lutar sig Hovrätten mot en arbetsutredning som få verkar ha sett och som tidigare bedömare, med hänvisning till bristande objektivitet, inte tillmätt någon betydelse. ARW har granskat en rad sådana utredningar och kommit till slutsatsen att de normalt saknar bevisvärde. Utredningsfirmor som lägger skulden på ledningspersoner som Thomsen Thörnqvist får inga fortsatta uppdrag.

Hovrätten fortsätter:

Mot denna bakgrund anser hovrätten att det saknas anledning att ifrågasätta att Christina Thomsen Thörnqvists syfte med e-brevet var att ge uttryck för sin besvikelse över Gunnar Berghs agerande och inte att ta reda på vem som hade lämnat uppgifterna till GP. Det är därför inte styrkt att Christina Thomsen Thörnqvist hade för avsikt att bryta mot efterforskningsförbudet. Det är inte heller styrkt att hon agerade med insikt om att Gunnar Bergh skulle komma att uppfatta e-brevet som ett försök att få kunskap om vem som hade lämnat uppgifterna till GP.

Här hjälper det inte ens att Bergh faktiskt uppfattade e-brevet som just ett försök att ta reda på vem som hade lämnat uppgifterna till GP. Han skickade t.o.m. ett svar där han påtalade detta samt det olagliga däri.

Hovrätten kommer nu till den centrala frågan:

I motsats till tingsrätten anser hovrätten inte heller att det är styrkt att Christina Thomsen Thörnqvist handlade med ett likgiltighetsuppsåt. För att ett sådant uppsåt ska vara för handen krävs att Christina Thomsen Thörnqvist insåg att det fanns en risk för att Gunnar Bergh skulle komma att uppfatta e-brevet som ett försök att få kunskap om vem som hade lämnat uppgifterna till GP och att hon var likgiltig i förhållande till detta.

Varför är då detta inte styrkt – i motsats till vad tingsrätten hävdat?

Gunnar Bergh var medveten om den negativa arbetsmiljö som Christina Thomsen Thörnqvist befann sig i. Han visste också om att Christina Thomsen Thörnqvist kände till vilka personer som var involverade i konflikten. Christina Thomsen Thörnqvist hade därför enligt hovrätten fog för att förutsätta att Gunnar Bergh skulle uppfatta meddelandet i enlighet med hennes syfte, dvs. som en upprörd reaktion på att han hade spridit de tidigare e-breven vidare, och inte som ett efterforskande av vem som hade lämnat uppgifterna till GP. Gunnar Bergh har visserligen sagt att han uppfattade brevet som ett efterforskande. Enligt vad som har framkommit, framför allt genom uppgifterna från Eva Norrman Brandt, har Gunnar Bergh dock haft en mycket kritisk syn på Christina Thomsen Thörnqvist. Det kan därför inte uteslutas att han valde att tolka meddelandet i e-brevet på ett ofördelaktigt sätt för henne. Det är mot denna bakgrund inte styrkt att Christina Thomsen Thörnqvist insåg att det fanns en risk för att e-brevet skulle uppfattas som ett försök att få kunskap om vem som hade lämnat uppgifterna till GP och att hon var likgiltig inför ett sådant förhållande.

Här har den ”negativa arbetsmiljön” för Thomsen Thörnqvist gått från att vara hennes egen subjektiva uppfattning till att bli ett obestridligt faktum. Att hon själv i många fall visat sällsynt dåligt omdöme och att det är just hennes egna tillkortakommanden som föranlett underordnades kritik är tydligen inte längre relevant.

Vad har egentligen hänt? Låt oss sammanfatta. Thomsen Thörnqvist har i ett mejl till Bergh frågat vem som lämnar uppgifter till GP. Bergh har uppfattat det som att hon frågat vem som lämnat uppgifter till GP. Vad annars? Men att Bergh tolkar mejlet på detta sätt förklaras, enligt hovrätten, inte av den faktiska ordalydelsen utan av att han har haft ”en mycket kritisk syn på Christina Thomsen Thörnqvist”. Med sådana bisarra argument kan nästan allt bevisas eller motbevisas.

Hur kan man förklara att detta händer i en svensk domstol, i högre instans dessutom? Fallet inbjuder till spekulation. Tre domare har varit inblandade i domslutet – två kvinnor (Eva Ahlquist, Johanna Hagman), en man (Jonas Silfverberg). Kvinnorna vill fria, medan mannan ansluter sig till majoriteten av tidigare bedömare och yrkar på fällande dom. De kvinnliga domarna har förmodligen psykologiskt identifierat sig med Thomsen Thörnqvist. Försvann därmed frågan om efterforskning ur sikte? Kom det istället att handla om vem som det var ”mest synd om” från deras perspektiv?

Viktigare än att förklara domen är emellertid att se till att den inte står sig. Justitiekanslern, som hittills drivit saken på ett övertygade och förtroendeingivande sätt, bör nu överklaga domen till Högsta domstolen. Annars riskerar vi att få en situation där grundlagens efterforskningsförbud undermineras av möjligheten att anföra olika förmildrande omständigheter och av aktivistiska domares omtolkningar av bokstavlig efterforskning.

Efterforskningsförbudet är så viktigt därför att det inom offentlig sektor i viss mening utgör ”ansvarsutkrävandets sista bastion”. I en tid där cheferna får allt större utrymme att bryta mot lagar och regler – och vi vet vad det har lett till på Transportstyrelsen och andra institutioner – har efterforskningsförbudet stått för en gräns som inte får överträdas. Hit men inte längre. Om du efterforskar källor åker du dit. Det vore tragiskt för demokratin och för Sverige om detta i och med domen mot Thomsen Thörnqvist inte längre skulle vara fallet.

EJO/MZ

 

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

 

Liknande ärenden

Domen mot GU-prefekten prövas i hovrätten: kan leda till strängare straff

GU-prefekten som efterforskade källa döms till böter: ”en viktig dom för högskolan”

ARW-referat av domstolsförhandling förbjöds: oacceptabla yttranderegler på Högskoleläckan

Efter ARW:s anmälan: GU-prefekt inför rätta för att ha jagat interna kritiker

Posted in Myndighetsutövning, Yttrandefrihet | Tagged , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Sensationell vändning för GU-prefekten: kvinnliga hovrättsdomare friar Christina Thomsen Thörnqvist

Justitiekanslerns beslut i Haverling-affären: chefer vid Uppsala universitet missförstod yttrandefriheten

Inget hindrar en offentligt anställd från att uttrycka tankar, åsikter och känslor om arbetsgivaren och verksamheten. Rätten att göra det är tvärtom skyddad av grundlagen. Det slår Justitiekanslern fast angående latinprofessor Gerd Haverling, som tillrättavisades av chefer efter att ha kritiserat verksamheten. JK väljer dock att inte uttala kritik mot någon enskild chef och verkar i beslutet sensationellt nog öppna för möjligheten att göra avsteg från grundlagen.

Det var efter att bl.a. ha kritiserat en tillsättning av en lektor som latinprofessor Gerd Haverling i Uppsala fick en skrivelse med rubriken ”Arbetsgivarbeslut”. I skrivelsen, som var undertecknad av institutionens prefekt, Beáta Megyesi, angavs bl.a. att Haverling inte ska ”involvera sig i administrativa frågor utöver de ramar som ges av det kollegiala styret” och att hon ska ”framföra synpunkter eller kritik på ett konstruktivt sätt genom samtal med den det gäller och vid behov med stöd av tredje part”.

Skrivelsen avslutades med hot om uppsägning: ”Följs inte ovanstående beslut kan fråga om disciplinansvar eller i sista hand skiljande från anställning komma att prövas av personalansvarsnämnden”.

Något år senare fick Haverling en skriftlig ”erinran”, denna gång undertecknad av fakultetens dekan, Coco Norén, där föreskrifterna väsentligen upprepas. Där heter det bl.a. att Haverling ”involverar sig i frågor utanför sitt ansvarsområde som överskrider det kollegiala styret”. Även i denna skrivelse hotas det med skiljande från tjänsten: ”För det fall Gerd Haverling framöver åsidosätter sina åligganden i anställningen, kan fråga om skiljande från anställningen av personliga skäl aktualiseras”.

ARW reagerade genom att anmäla Uppsala universitet till Justitiekanslern (JK) för överträdelse av den i grundlagen skyddade yttrandefriheten. Så här skrev vi i anmälan:

Till skillnad mot vad som hävdas i Noréns skrivelse framstår Haverlings kritik – som återges i de e-postmeddelanden som ingår i erinran – som sakligt motiverad, adekvat och återhållen. De kritiska synpunkterna gäller uteslutande, direkt eller indirekt, vetenskapliga angelägenheter.

Vi fortsatte:

Skrivelserna innehåller dessutom felaktigheter vad gäller en professors arbetsuppgifter. I erinran lämnas exempelvis uppgiften att Haverling åsidosatt sina åtaganden i tjänsten genom att involvera sig i administrativa frågor utöver de ramar som ges av det kollegiala styret.

Detta strider, menade vi, mot den svenska yttrandefriheten, som ger arbetstagare en generell rätt att yttra sig i olika frågor. Detaljerna om vår anmälan och liknande fall återfinns nedan under ”liknande ärenden”.

I JK:s aktuella beslut i ärendet från 2017-07-21 får vi medhåll på denna viktiga punkt:

Det är visserligen arbetsgivaren som leder och fördelar arbete även i offentlig verksamhet och ansvarsfördelningen inom verksamheten kan vara reglerad. Den anställda har dessutom en lojalitetsplikt. Inget av detta hindrar dock en offentligt anställd från att utrycka tankar, åsikter och känslor om arbetsgivaren och verksamheten. Rätten att göra det är tvärtom skyddad av grundlagen och detta gäller vare sig synpunkterna är befogade eller inte och oavsett vilket ansvarsområde arbetstagaren har. Det spelar heller ingen roll om synpunkterna framförs internt eller till medier. Att arbetsgivaren inte måste hålla med om eller rätta sig efter synpunkterna är en annan sak. Det väsentliga i detta sammanhang är rätten att fritt yttra sig utan att riskera någon form av negativa konsekvenser.

Megyesi och Norén har med andra ord på denna punkt missförstått den svenska yttrandefriheten.

JK ger i detta sammanhang hela ledningen vid Uppsala universitet en högst befogad bakläxa:

Jag förutsätter … att ledningen för Uppsala universitet, mot bakgrund av det inträffade, överväger hur man inom universitet kan öka medvetenheten om de viktiga frågor och inte sällan svåra bedömningar och gränsdragningar som aktualiseras av detta beslut.

Så långt de för yttrandefriheten och den akademiska friheten goda nyheterna. De inte fullt så goda nyheterna är att JK, trots tillrättavisningarna ovan, inte finner tillräcklig grund för att formellt rikta kritik mot vare sig Megyesi, Norén eller Uppsala universitet.

Här skymtar en djupt problematisk aspekt av JK:s beslut, som tarvar några stycken att förklara och reda ut.

Yttrandefriheten såsom den regleras i svensk grundlag innebär att endast inskränkningar som är föreskrivna i lag är tillåtna. Riksdagen, dvs. folkets representanter, måste alltså godkänna varje inskränkning genom att stifta motsvarande lag. I Sverige finns det t.ex. lagar som förbjuder förtal och hets mot folkgrupp m.m. Utan lag kan yttrandefriheten inte begränsas. Detta står klart och tydligt i 2 kap. 20 § regeringsformen (RF).

Det mest uppseendeväckande med JK:s beslut är att man verkar vilja öppna för inskränkningar av yttrandefriheten utan lagstöd.

Den första indikationen på detta finner vi på sid. 3 i beslutet (vår kursivering):

Enligt 2 kap 1 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Denna yttrandefrihet får i princip bara begränsas genom lag och då i enlighet med de förutsättningar som anges i 2 kap 20-25 §§ RF.

Varför kvalificeringen ”i princip”? Finns det alltså undantag? Det vore i så fall inte förenligt med grundlagen såsom den faktiskt är formulerad.

Att det inte rör sig om ett skrivfel visar ett annat beslut som kom i dagarna. Det rör en doktorand som efter att ha kritiserat samma prefekt, Beáta Megyesi, för vetenskaplig oredlighet fick beskedet att hon inte får förlägga en postdoktjänst till institutionen. Även i detta beslut står att yttrandefriheten får ”i princip” bara begränsas genom lag osv.

Den andra indikationen på att JK vill öppna för inskränkningar av yttrandefriheten utan lagstöd kommer på sid. 4 i beslutet:

När det gäller den första omständigheten, att Gerd Haverling sägs ha uttalat sig otillbörligt om kollegor, konstaterar jag att även en offentlig arbetsgivare måste kunna ha synpunkter på hur man uttrycker sig om varandra på en arbetsplats. Arbetsgivaren måste också kunna reagera på t.ex. personangrepp och trakasserier utan att det betraktas som en otillåten inskränkning av arbetstagarens yttrandefrihet.

Vilken sorts ”måste” det här är fråga om framgår inte. Om det är ett juridiskt ”måste”, var finns i så fall stödet i lag? JK blir oss svaret skyldig. Problemet är att ”personangrepp” och ”trakasserier” inte är juridiska termer som förekommer i någon svensk lag.

Läsaren kan nu börja lägga ihop två och två och koppla detta till JK:s ovanliga kvalificering av regeringsformens föreskrift enligt ovan. I så fall blir kontentan att grundlagens krav på lagstöd vid inskränkning bara gäller ”i princip”, dvs. så länge som det inte handlar om arbetsmiljön inom det offentliga. Om arbetsmiljön av cheferna upplevs som hotad får man göra avsteg från grundlagen och införa godtyckliga begränsningar, med hänvisning till luddiga och juridiskt oklara begrepp som ”personangrepp” och ”trakasseri”.

Här blottläggs ett slags arbetsmiljöfundamentalism som, i strid med den svenska konstitutionen och demokratiska grundsatser, sätter arbetsmiljön före yttrandefriheten. Att en svensk justitiekansler hyser sådana uppfattningar är ofattbart och oacceptabelt.

Slutsatsen blir nu, för Megyesis och Noréns vidkommande, att även om vissa av deras formuleringar ”framstår … som mindre väl genomtänkta från ett yttrandefrihetsrättsligt perspektiv” drevs enligt JK båda huvudsakligen av det goda syftet att förbättra arbetsmiljön genom att förhindra Haverling att uttrycka sig på ett visst sätt mot sina kollegor:

Båda skrivelserna handlar till största delen om hur Gerd Haverling uppges ha uttryckt sig mot kollegor på arbetsplatsen och varningarna eller erinringarna synes i första hand anknyta till den omständigheten. Mot den bakgrunden finner jag inte tillräcklig grund för att rikta någon kritik mot Beáta Megyesi, Coco Norén eller Uppsala universitet.

Liknande resonemang förekommer i andra beslut som nuvarande JK:n Anna Skarhed skrivit under. Där framhålls också vikten av att införa inskränkningar av yttranden om detta sker i syfte att främja en god arbetsmiljö. ARW har tidigare kritiserat sådana resonemang för att strida mot grundlagen.

Skarhed har försökt begrunda högskolornas inskränkningar av yttrandefriheten i arbetsmiljöns namn med hänvisning till att det bara skulle röra sig om formföreskrifter som inte reglerar yttrandenas innehåll. ARW har dock visat att detta i flera fall varit osant. JK har på begäran inte velat rätta besluten.

Det nya i Haverling-beslutet, förutom att JK numera anser att det rör sig om ”viktiga frågor”, är att JK tycks lämna uppgiften att grundlagens föreskrift om lagstöd vid inskränkningar bara gäller ”i princip” och att det går att gör godtyckliga avsteg från grundlagen, nämligen om syftet är att förbättra arbetsmiljön.

Man kan förstå denna nya tanke som ytterligare ett försök av Skarhed att upplösa det dilemma som hennes uppenbarligen djupt förankrade allmänna avsky mot ”personangrepp” och ”trakasserier” och däri grundade tidigare beslut försatt henne i.

Men därmed har hon också visat att hon är olämplig som justitiekansler. En JK får aldrig börja problematisera och kvalificera den grundlag som hon är särskilt satt att värna.  Det enda rimliga hade varit att säga att grundlagen gäller utan wenn och aber och att chefer inom det offentliga bara får agera mot personangrepp och trakasserier i den mån det rör sig om yttranden som faller under någon inskränkning som har lagstöd, t.ex. förtal.

Det hade i så fall följt att såväl Megyesia som Norén kränkt yttrandefriheten utan att det finns några förmildrande omständigheter att åberopa. De har agerat mot Haverlings yttranden trots att inget i den bevisning de angett tyder på att hon skulle ha förtalat någon eller sagt något som av annan anledning inte är tillåtet enligt lag.

Då de tillrättavisande skrivelser som Haverling fått innehåller formuleringar som enligt JK framstår som ’’mindre väl genomtänkta’’ och skapar osäkerhet kring yttrandefriheten, förutsätter vi att universitetet kommer att upphäva skrivelserna med omedelbar verkan.

Anna Skarhed är nu 65 år fyllda. Det finns alltså möjlighet att göra en diskret sorti och lämna plats för en yngre förmåga, företrädelsevis någon som har större integritet och respekt för grundlagen och, inte minst, ämbetet.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

 

Liknande ärenden

ARW JK-anmäler Uppsala universitet: kritisk professor hotas med uppsägning

Uppsala universitet pressas av Haverling-affären: JK avgör ödesfråga för akademin

Uppsaladoktorand anklagade prefekt för vetenskaplig oredlighet: förbjöds söka forskningsmedel

Justitiekanslern förbryllar: godkänner munkavle för lundafilosofer

Gästkrönikör professor Lennart Lundquist: ’’Justitiekanslern tar ställning för ett auktoritärt beslutssystem vid universitetet’’

Justitiekanslern vägrar ändra uppenbart felaktigt beslut i filosofiärendet: ”Anna Skarhed kan ha begått tjänstefel”

Kränkande akademi? Medarbetarenkät i Lund spelar NPM i händerna

Justitiekanslern motsäger sig själv om offentliganställdas yttrandefrihet: avslår begäran om klargörande

 

Posted in Myndighetsutövning, Yttrandefrihet | Tagged , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Justitiekanslerns beslut i Haverling-affären: chefer vid Uppsala universitet missförstod yttrandefriheten

SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik

Att eniga sakkunniga rekommenderar befordran till professor är ingen garanti för att det faktiskt blir så. I alla fall inte om du verkar vid Stockholms universitet. Det blev litteraturvetaren och tidigare Axess-redaktören Johan Lundberg nyligen varse. Lundberg har i flera skrifter kritiserat olika postmoderna ansatser som är populära vid Institutionen för kultur och estetik. ARW uppmanar nu prorektor Claes Hättestrand att korrigera den dysfunktionella lärarförslagsnämndens beslut.

Att det kan vara riskabelt rent karriärmässigt att kritisera postkolonial identitetsteori och andra postmoderna riktningar illustrerar fallet med Göran Adamson, som vi skrivit om tidigare (se nedan).  Ärendet är komplicerat men en rad indicier pekar på att en grupp meningsmotståndare vid Adamsons institution på Malmö högskola passade på att få honom uppsagd i samband med en omorganisation.

Ungefär samtidigt som Adamsons Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster utkom publicerades en liknande bok av en annan obekväm svensk intellektuell: Ljusets fiender: västvärldens självkritik och den svenska idédebatten av tidigare Axess-redaktören Johan Lundberg. Lundberg, som numera är docent och lektor i litteraturvetenskap i Stockholm, utkom nyligen med en uppföljare, Det sista museet, där han ifrågasätter det sätt på vilket identitetspolitiken tagit sig uttryck inom det svenska museiväsendet.

Lundberg gick dessutom för något år sedan ut i medierna med uppgifter om ”nedmonteringen av humaniorautbildningarna vid universiteteten”. I ett inlägg i DN får sig undervisningen i litteraturvetenskap en rejäl känga, varvid en del av klandret är riktad mot den egna institutionen i Stockholm. Ett annat fall som ARW uppmärksammat – historieprofessorn Dick Harrison i Lund – illustrerar att den interna toleransen för just denna typ av kritik, oavsett sanningshalt, kan vara högst begränsad.

Förutsättningarna kunde alltså knappast ha varit ogynnsammare när Lundberg 2016 lämnade in sin ansökan om befordran till professor.

In kommer två oberoende sakkunnigutlåtanden som båda förordar Lundberg för befordran. ”Efter en sammanvägning av hans samlade meritering i förhållande till alla de krav som ställs vid Stockholms universitet är min slutsats att Johan Lundberg bör befordras till professor i litteraturvetenskap”, skriver Claes Ahlund, professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Emeriterade lundaprofessorn i litteraturvetenskap Eva Haettner Aurelius finner, likaså, att hon ”kan på grundval av det ovanstående konkludera att Johan Lundberg bör befordras till professor”.

Men istället för att sedvanligt följa de sakkunnigas samstämmiga rekommendationer författar lärarförslagsnämnden ett eget utlåtande där man förklarar Lundberg såväl vetenskapligt som pedagogiskt inkompetent.

Argumentation är allt annat än saklig. Bl.a. påstår man, i strid med det egna regelverket visar det sig, att genomgången högskolepedagogisk kurs är ett absolut krav för befordran till professor. Omständigheten att en av Lundberg handledd doktorand bytt handledare efter det att ansökan om befordran lämnades in tillmäts sedan stor betydelse, trots att det rimligen måste vara meriterna såsom de förelåg vid ansökningstillfället som ska bedömas.

Nämnden ägnar också Ljusets fiender oproportionerligt stor uppmärksamhet fastän det inte rör sig om något centralt verk i sammanhanget. Att boken möjligen inte är en rent litteraturvetenskaplig studie tas som intäkt för att Lundberg inte är tillräckligt meriterad i detta hänseende. Man nämner inte att Lundberg även om man bortser från Ljusets fiender har en omfattande litteraturvetenskaplig produktion bakom sig med bl.a. tre monografier.

Det är sant att en lärarförslagsnämnd inte slaviskt behöver följa sakkunnigas rekommendationer, men i så fall måste nämnden rimligen visa att de sakkunniga inte gjort ett bra jobb. Inget som står i nämndens utlåtande tyder på detta. Tvärtom har enligt nämnden ”[d]e sakkunniga … nogsamt relaterat sina bedömningar till fakultetens skrivna riktlinjer” (sid. 3).

I nämnden finns såvitt vi kan bedöma bara en ledamot som kan sägas vara ämneskompetent: ordföranden Elisabeth Wåghäll Nivre. I övrigt består nämnden vid sidan av studentrepresentanterna av en filmvetare (Maaret Koskinen), en medieforskare (Louise Wallenberg), en religionshistoriker (Peter Jackson) och en praktisk filosof (Björn Eriksson). Två av ledamöterna, varav ordföranden är en, anger på sina SU-hemsidor att de i sin forskning tillämpar genusperspektiv respektive queer-teori, dvs. tankegods som Lundberg tagit avstånd från i Ljusets fiender.

Lundberg tog den 5 mars kontakt med rektor Astrid Söderbergh Widding via e-post för att fråga henne hur han formellt kan gå vidare då saken inte kan överklagas. Han skickade den 6 mars in en ”erinran” till SU där han i detalj visar på bristerna i nämndens utlåtande.

Efter Lundbergs mejl förklarade sig Söderbergh Widding, med rätta, jävig då hon tidigare varit kollega med Lundberg. Det slutgiltiga beslutet om befordran ska istället fattas av prorektor Claes Hättestrand. Det skulle ha skett den 23 mars men p.g.a. Lundbergs erinran återremitterades ärendet till nämnden.

Nästa händelse är smått bisarr. Den 18 april skickas ett mejl från en anonym källa som kallar sig ”Greger” till ett femtiotal personer på centrala positioner i svenskt kulturliv och svenska medier. Syftet är uppenbarligen att underblåsa en opinion mot Lundbergs befordran, där även rektor misstänkliggörs. Ett allvarligt förhållande är att e-brevet sprider osanningen att de sakkunniga inte ska ha förordat Lundberg för befordran:

[R]ektor har förklarat sig jävig genom att hänvisa till ett mejl som Lundgren ska ha tillsänt henne. … Det ryktas att prorektor vill bifalla Lundbergs ansökan. … Vill rektor (till skillnad från de sakkunniga och beredande organ) göra Lundgren till professor, samtidigt som hon tvår sina händer? (Kan en värdekonservativ agenda vara involverad?)

Lärarförslagsnämnden inkom den 19 april med ett svar på Lundbergs erinran. Skriften vittnar om att insikten infunnit sig att det inte går att bortse från de sakkunnigas utlåtanden utan att diskreditera deras insats. I nämndens tidigare skrivelse hette det som sagt att ”[d]e sakkunniga … nogsamt relaterat sina bedömningar till fakultetens skrivna riktlinjer”. Jämför detta med det som står i den nya skrivelsen på s. 5: ”För lärarförslagsnämnden är det uppenbart att de sakkunniga tvingas tänja på universitetets och fakultetens riktlinjer för att komma till en positiv slutsats”. Intrycket är att nämnden av argumentationsstrategiska skäl flipp-floppat i frågan om sakkunnigas insats.

En oroväckande omständighet är Lundbergs uppgift att han den senaste månaden kallats till enskilda samtal med prefekten Inga Sanner inte mindre än fyra gånger. Först ska Sanner ha velat diskutera hans ansökan. Några dagar senare handlade det istället om ”klagomål” på undervisningen (ARW har tagit del av en ljudinspelning som bekräftar detta), där dock stor del av tiden ägnas åt att diskutera den mindre centrala frågan huruvida studenter bör använda fotnoter i sina hemuppgifter. I ett tredje samtal med prefekten uppfattar Lundberg det som att det pågår försök att stänga av honom från undervisningen i den aktuella gruppen. I ett fjärde samtal ska prefekten ha försökt få Lundberg att dra tillbaka ansökan om befordran.

Prorektor skulle ha avgjort saken den 27 april. Beslutet har dock återigen skjutits upp, denna gång tre veckor. Enligt de uppgifter vi fått är bakgrunden att en av de sakkunniga i en skrivelse till SU uttryckt oro över lärarförslagsnämndens agerande. Skrivelsen ska dock inte ha vidarebefordrats till prorektor när den först skickades till lärarföreslagsnämndens föredragande Kenneth Hjalmarsson. Den 28 april skickades skrivelsen enligt uppgift in igen, denna gång direkt till prorektor. Lundberg fick sedan följande besked från en SU-jurist: ”Jag vill meddela dig att ditt ärende kommer att lyftas även denna vecka p.g.a. de skrivelser som inkom igår (brev från sakkunnig samt andra professorer) då prorektor måste få tid att sätta sig in i även dessa handlingar.” Vilka de andra professorerna är saknas det i skrivande stund uppgift om.

Att ansökningar om tjänster och befordran bedöms av oberoende sakkunniga från andra universitet är en fundamental akademisk process, vars syfte är att garantera hög kvaliteten i verksamheten. Om denna granskning sätts ur spel, vilket vi befarar är på väg att ske i Stockholm, får olika interna kotterier fritt spelrum att befordra den som uppfattas som mest renlärig. Här uppstår även ett direkt hot mot åsiktsfriheten vid våra lärosäten.

Academic Rights Watch uppmanar mot denna bakgrund prorektor Claes Hättestrand att återställa den akademiska ordningen genom att korrigera den dysfunktionella lärarförslagsnämndens uppenbart felaktiga beslut.

EJO/JSS/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

Malmö högskola rensade ut mångfaldskritiker: passade på vid nedskärning

Olaglig diskriminering vid Luleå tekniska universitet: manlig sökande fick inte professur trots eniga sakkunniga

Luleå tekniska universitet fälls i Överklagandenämnden: gick emot eniga sakkunniga vid professorstillsättning

Lektorer vid Högskolan Väst utreds för religiös diskriminering: föreläste om JS Mill

Högskolan Väst ”friar” lektor: föreläsning om JS Mill var inte diskriminering av muslimsk student

Posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik

Domen mot GU-prefekten prövas i hovrätten: kan leda till strängare straff

Domen mot tidigare GU-prefekten Christina Thomsen Thörnqvist kommer att prövas i hovrätten.  Hon yrkar i sitt överklagande på frikännande och på att få rättegångskostnaderna betalda. Men motparten, Justitiekanslern, yrkar å sin sida på högre böter än de som utdömdes i tingsrätten. Överklagandet kan i slutänden bli dyrt för Thomsen Thörnqvist.

Den uppmärksammade domen mot tidigare GU-prefekten Christina Thomsen Thörnqvist kommer att prövas i Hovrätten i Västra Sverige. Hovrättens beslut att meddela prövningstillstånd tillkännagavs den 10 april i år. Thomsen Thörnqvist dömdes i tingsrätten för brott mot grundlagens efterforskningsförbud efter Academic Rights Watch anmälan till Justitiekanslern.

Hovrättens beslut att ta upp målet kommer efter att Thomsen Thörnqvist överklagat den tidigare domen i tingsrätten där hon dömdes till 30 dagsböter samt till att betala en del av rättegångskostnaderna (och lämna bidrag till Brottsofferfonden). I överklagandet yrkar hon på frikännande samt på att få rättegångskostnaderna betalda.

Men Justitiekanslern (JK), som är motpart i målet, yrkar i ett anslutande överklagande istället på att Thomsen Thörnqvists bötesstraff ska skärpas:

Justitiekanslern delar inte tingsrättens bedömning när det gäller brottets straffvärde och de omständigheter som beaktats i mildrande riktning vid bestämmandet av antalet dagsböter. Enligt Justitiekanslern bör brottet föranleda ett högre antal dagsböter.

Det hela kan alltså bli dyrt för Thomsen Thörnqvist om hon förlorar även i hovrätten.

Det var efter ARW:s anmälan till Justitiekanslern (JK) som åklagaren beslutade att åtala Thomsen Thörnqvist för brott mot grundlagens efterforskningsförbud. Bakgrund var ett mejl till prefektkollegan Gunnar Bergh där ordalydelsen var att hon efterforskade om denne hade läckt ett tidigare intern mejl till Göteborgs-Posten.

Vid rättegången den 11 januari i år yrkade Justitiekanslerns åklagare på 60 dagsböter. Thomsen Thörnqvists advokat menade dock att mejlet skrevs i affekt och inte var genomtänkt. Han yrkade på frikännande. Thomsen Thörnqvist själv förnekade brott.

Men tingsrätten valde att gå på åklagarens linje och dömde Thomsen Thörnqvist till dagsböter. Dock ansåg man att det fann förmildrande omständigheter varför antalet dagsböter reducerades till 30. Anledningen var att mejlkonversationen ”på sätt och vis har varit kulmen på en för henne mycket svår arbetssituation och att hon med visst fog varit både upprörd och känt sig utsatt”, ett resonemang som JK alltså ifrågasätter.

ARW ställer sig helt bakom JK på denna punkt. Thomsen Thörnqvist har visserligen säkert varit upprörd och känt sig utsatt. Däremot har hon inte varit det ”med visst fog” då hon, som vi rapporterat tidigare, varit ansvarig för flera tvivelaktiga beslut, bl.a. en rad regelvidriga anställningar.

Inom staten gäller yttrandefrihet vilket ger anställda rätten att säga sin mening om chefernas beslut. Omvänt måste en chef kunna stå ut med kritik från underordnade och andra utan att ta kritiken personligt eller framställa denna som trakasseri och sig själv som ett offer.

Ingen kritik som vi sett har varit i sig olaglig (förtal, förolämpning etc.). Thomsen Thörnqvist har trots detta vid flera tillfällen försökt tysta ner kritiken på Facebook. Det är knappast ett beteende som föranleder strafflindring. Tvärtom vore en skärpning av straffet på sin plats.

I överklagandet gör Thomsen Thörnqvist för det första gällande att hon inte skrev mejlet till prefektkollegan som prefekt utan som privatperson:

Tingsrätten har underlåtit att beakta att Christina Thomsen Thörnqvist inte skickat aktuell e-post i egenskap av prefekt vid FLoV, och alltså heller inte som en representant för vare sig SPL, FLoV eller Göteborgs universitet. Det som straffbelagts i 3 kap 4 § tryckfrihetsförordningen och 2 kap 4 § 1 st. 3 p yttrandefrihetsgrundlagen är att ’’en myndighet eller annat allmänt organ’’ inte får efterforska en meddelares identitet. Förbudet gäller alltså endast de [sic] som kan sägas representera myndigheten, med vilket avses den s.k. personkretsen.

Hon anför för det andra att hon inte var överordnad i förhållande till prefektkollegan:

Christina Thomsen Thörnqvist var tidigare anställd på SPL där Gunnar Bergh de facto var hennes chef. Hon har alltså inte haft en arbetsledande anställning i förhållande till Gunnar Bergh eller i övrigt varit överordnad densamme, eller någon som denne i sin tur varit chef för. Vare sig Gunnar Bergh eller någon anställd på SPL har således ens på teoretisk grund riskerat repressalier med anledning av Christina Thomsen Thörnqvist e-post.

Den tredje punkten är att hon ska ha saknat uppsåt. Syftet med mejlet var inte att efterforska vem som lämnat information utan att ställa Bergh till svars ”för att han brutit hennes förtroende”.

Thomsen Thörnqvist presenterar dock i överklagandet ingen ny bevisning utan hänvisar bara till den som hon redan åberopat i tingsrätten.

Det saknas alltså fortfarande konkreta skäl att tro att hon skrev mejlet som privatperson och inte i egenskap av prefekt. Hon använde sitt e-postkonto på myndigheten. Det finns inget i mejlet som signalerar att det skulle vara av privat natur. På sändlistan står slutligen även hennes närmast överordnade chef, dåvarande dekanen Margareta Hallberg. Även detta bidrar till mejlets officiella karaktär. Hade Thomsen Thörnqvist använt ett privat e-postkonto, inlett mejlet med ”som privatperson kan jag tycka …” och bara skickat det till Bergh hade saken möjligen kommit i ett annat läge.

Den rimligaste tolkningen är därför att Thomsen Thörnqvist, i enlighet med mejlets ordalydelse, ville få sin misstanke bekräftad att det var Bergh som läckt informationen till G-P samt underrätta en överordnad chef om saken.

Thomsen Thörnqvist framhåller att hon inte befann sig i överordnad ställning i förhållande till Bergh och menar att denne därför inte riskerade repressalier med anledning av mejlet. Men mejlet skickades som sagt även till dekanen, som var överordnad chef även i förhållande till Bergh. Den senare riskerade nu att inför en överordnad framstå som den som lämnat negativa och oönskade uppgifter om myndigheten i medierna och deltagit i ”trakasserierna” av Thomsen Thörnqvist. Påståendet att Bergh inte riskerade repressalier på grund av mejlet är alltså osant.

ARW menar för övrigt att en begränsning av efterforskningsförbudet till att gälla enbart chefer i förhållande till underordnade vore högst olycklig. I så fall skulle det vara okey att efterforska källor inom myndigheten så länge som den som är föremål för efterforskningarna befinner sig på samma (eller högre) nivå i myndighetshierarkin som den som efterforskar.

Det skulle i praktiken innebära ett avskaffande av efterforskningsförbudet för de fall då källan innehar en chefsposition. Det i sin tur skulle avskräcka många chefer från att anonymt kontakta medierna med uppgifter om verksamheten. Då cheferna har unik insyn i hur myndigheten styrs skulle allmänhetens och skattebetalarnas möjligheter att få kännedom om ledningsbrister påtagligt minska.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

Efter ARW:s anmälan: GU-prefekt inför rätta för att ha jagat interna kritiker

ARW-referat av domstolsförhandling förbjöds: oacceptabla yttranderegler på Högskoleläckan

GU-prefekten som efterforskade källa döms till böter: ”en viktig dom för högskolan”

Posted in Myndighetsutövning, Yttrandefrihet | Tagged , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Domen mot GU-prefekten prövas i hovrätten: kan leda till strängare straff

GU-prefekten som efterforskade källa döms till böter: ”en viktig dom för högskolan”

Tingsrätten i Göteborg meddelade idag domen mot den prefekt vid Göteborgs universitet som stått åtalad för brott mot grundlagens efterforskningsförbud. Domen blev 30 dagsböter. Prefekten hade försökt ta reda på vem som läckt hennes interna mejl till Göteborgs-Posten. Hon åtalades efter att Academic Rights Watch anmält saken till Justitiekanslern.

Det var efter Academic Rights Watch anmälan till Justitiekanslern (JK) som åklagaren beslutade att åtala GU-prefekten för brott mot grundlagens efterforskningsförbud. Rättegången ägde rum den 11 januari i Göteborgs tingsrätt. Justitiekanslerns åklagare, Peter Larsson, yrkade på att prefekten skulle dömas till 60 dagsböter.

Prefektens advokat, Kenneth Lewis, ansåg att mejlet där prefekten frågade vem som lämnat uppgifter till Göteborgs-Posten (GP) skrevs i affekt och inte var genomtänkt. Lewis yrkade istället att prefekten skulle frikännas. Prefekten förnekade brott.

Men tingsrätten valde att gå på åklagarens linje och dömde idag prefekten till 30 dagsböter, eftersom man ansåg att mejlkonversationen ”på sätt och vis har varit kulmen på en för henne mycket svår arbetssituation och att hon med visst fog varit både upprörd och känt sig utsatt.” Enligt an artikel i GP menar dock prefektens advokat att målet är feldömt och utgår från att det kommer att överklagas.

Även om domen innehåller slutsatser som förefaller nedtona betydelsen av gärningen välkomnar Magnus Zetterholm på Academic Rights Watch  tingsrättens dom:

– Att efterforska vem som lämnar uppgifter i medierna strider mot den svenska grundlagen. Det är utmärkt att tingsrätten markerat att man inte får agera på det sätt som här skett. Eftersom vi stod bakom anmälan visar det här också att ARW gör skillnad och att vi till och med kan få chefer som begår överträdelser dömda i domstol.

Zetterholm lovordar även JK:s och polisens agerande:

– JK visade handlingskraft och inledde förundersökning redan någon vecka efter ARW:s anmälan. Göteborgspolisen gjorde sedan en grundlig förundersökning där en rad personer i prefektens närhet intervjuades, konstaterar Zetterholm.

Zetterholm menar att domen är viktig för den svenska högskolan:

– Det är mycket inom den svenska högskolan som inte fungerar som det ska. Lagar och regler överträds och många akademiker får sina rättigheter inskränkta. Det finns också stora kvalitetsproblem. Därför är det viktigt att akademiska visselblåsare skyddas och inte riskerar bli föremål för olika repressalier.

– Dessutom ska saken och inte personen stå i förgrunden inom akademin. Cheferna ska åtgärda de problem som blottläggs och inte syssla med att jaga interna kritiker och uppgiftslämnare, säger Magnus Zetterholm på Academic Rights Watch.

Domen kan beställas från Göteborgs tingsrätt per e-post (gbg.tingsratt@dom.se) eller telefon (031-701 10 00). Uppge målnummer B 5197-16.

 

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

 

Liknande ärenden

GU-prefekt efterforskade källa: JK inleder förundersökning efter ARW-anmälan

Efter ARW:s anmälan: GU-prefekt inför rätta för att ha jagat interna kritiker

ARW-referat av domstolsförhandling förbjöds: oacceptabla yttranderegler på Högskoleläckan

Posted in Yttrandefrihet | Tagged , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för GU-prefekten som efterforskade källa döms till böter: ”en viktig dom för högskolan”