Enligt en aktuell amerikansk studie tycks censur av forskning ha ökat på senare tid, samtidigt som motivet att explicit censurera av prosociala skäl blivit allt vanligare, exempelvis för att skydda grupper som anses utsatta. Hur påverkar det forskningens objektivitet och legitimitet?

ARW granskar i detta inlägg Uppsala universitets remissvar till UKÄ om lärosätets arbete för att motverka cancelkultur och främja akademisk frihet. Vi finner att ledningen inte lyckas nämna ett enda konkret exempel på när den akademiska friheten äventyrats vid lärosätet – inte ens det rikskända Aronsson-fallet där lärosätets hantering kritiserades av UKÄ.

Academic Rights Watch har bevakat den akademiska friheten i Sverige sedan 2012 och sitter nu på en unik samling dokumenterade fall av ingrepp. Som akademisk standard har vi använt Unescos rekommendationer för högre utbildning från 1997. Detta gör att vi är i en unik position att jämföra högskolornas remissvar till Universitetskanslerämbetet med den faktiska akademiska verkligheten för landets lärare och forskare. Svarar den bild som lärosätet ger mot sakernas tillstånd? Först ut är Lunds universitet.

När man läser Lunds universitets remissvar till Universitetskanslerämbetet (UKÄ) angående den akademiska friheten slås man av hur väl universitetet verkar fungerar i akademiskt hänseende och hur mycket vikt som läggs vid den akademiska friheten. Rektor Erik Renström slår redan från början an den högtidliga tonen: ”Lunds universitet vill börja med att understryka vikten av att den akademiska friheten främjas och värnas.” ”Akademisk frihet är en förutsättning för att lärosäten ska kunna utföra sina uppdrag med kvalitet och trovärdighet”, fortsätter han. Renström framhåller med rätta såväl individuella forskares och lärares frihet som lärosätenas frihet i förhållande till regering och politik.

Men är det något vi på Academic Rights Watch lärt oss genom åren är det att det kan vara stor skillnad på teori och praktik. Få är emot akademisk frihet ”i princip”, utan det är när det kommer till konkreta fall som agnarna skiljs från vetet. Då visar det sig nämligen vem som egentligen är för akademisk frihet.

Hur är det då med Lunds universitet? Förmår lärosätet tillämpa sina högstämda principer och lovvärda avsikter i konkreta fall?

Alla som följt ARW genom åren vet att vi haft många fall vid just Lunds universitet. Det beror givetvis delvis på att LU är ett stort universitet. Allt annat lika är det sannolikare att det ska hända något vid ett större lärosäte än ett mindre. Detta förhållande hindrar emellertid inte att även större lärosäten kan ha systematiska problem som utöver slumpen bidrar till antalet fall.

De fall som vi haft i Lund har påfallande ofta gällt yttrandefriheten, den akademiska rättighet som brukar framhållas som den mest fundamentala av dem alla.

Ett tidigt ärende i denna genre gällde ”twitterprofessorn” Erik Svensson, som på sin fritid och via sin privata mobiltelefon hamnade i en häftig twitterdebatt med en redaktör för en islamkritisk tidskrift. För detta kallades han upp till dekanen, som även i medierna kritiserade Svenssons sätt att utöva sin yttrandefrihet, vilket ansågs skada universitetets varumärke. Saken anmäldes av en privatperson till Justitieombudsmannen (JO), som utdelade kritik mot universitetet. JO menade att intrycket hade uppstått att forskare och lärare har mindre yttrandefrihet än medborgare i övrigt.

Lite mer i närtid inträffade ärendet med tyskaprofessorn Valéria Molnár. Efter att hon kritiserat en tjänstetillsättning konfiskerade Humanistiska och teologiska fakulteterna de grundutbildningsmedel som var knutna till hennes professur. De frigjorda medlen användes sedan för att anställa en manlig lektor. När Molnár protesterade fick hon av dåvarande prefekt och dekan skriftligt på att hon inte fick berätta om sin situation för någon annan. Efter en JO-anmälan från ARW fick universitetet även denna gång JO-kritik för bristande yttrandefrihet.

Ett tredje fall, som blev rikskänt bland annat genom Arpi och Wyndhamns bok Genusdoktrinen och även fick internationell spridning, involverade Germund Hesslow, professor i neurofysiologi. Hesslow råkade illa ut efter att en student klagat på vissa formuleringar om homosexuella och transpersoner, vilket skedde i en föreläsning om könsskillnader ur ett biologiskt perspektiv. Formuleringarna ansågs inte förenliga med universitetets värdegrund och likabehandlingsplan. Hesslow förklarade i frågestunden efter föreläsningen att ”homosexuella kvinnor har en manlig sexuell inriktning” och, rörande transsexualism, att ”huruvida det är en sexuell läggning är en definitionsfråga”. På grund av sina vetenskapliga uppfattningar blev Hesslow utredd för diskriminering. Han blev visserligen ”friad” men utredaren menade att det ändå fanns ”risk för diskriminering”.

Det senaste fallet i denna kategori som vi dokumenterat rör astronomiprofessorn Sofia Feltzing, som utreddes för kränkande särbehandling. Även denna gång finns det en yttrandefrihetsproblematik i botten, nämligen att hon efter en föreläsning från auditoriet ställt kritiska frågor till föreläsaren, som därefter anmält henne. Efter att en konsultfirma funnit henne skyldig friades hon i en senare utredning, som kom fram till att det var Feltzing själv som utsatts för kränkande särbehandling, av institutionsledningen.

Nämns något av dessa konkreta fall där yttrandefriheten kommit till korta, vilket i flera fall även JO anser, i Lunds remissvar?

Nej, i remissvaret nämns inga konkreta fall alls, trots att sådana efterfrågas (fråga 2 och 3). Universitetet har nämligen ”inget register eller system som samlat fångar upp när den akademiska friheten utmanas internt” (sid. 6). Trots detta är den samlade bedömning som LU gör att det är ”ovanligt att den akademiska friheten för enskilda lärare och forskare utmanas och hotas av interna krafter inom lärosätet” (sid. 6). Hur man kan veta detta i avsaknad av underlag framgår inte?

Ett alternativ till att ha ett register är att försöka erinra sig vilka ärenden man varit involverad i som överordnad chef.

Till saken hör att Hesslow-ärendet utspelade sig under den tid då Renström själv var dekan för Medicinska fakulteten. Renström skrev i detta sammanhang ett brev till Hesslow i ärendet, där han bland annat krävde ”korrekt” genusterminologi på föreläsningarna: ”Med anledning av den kritiserade föreläsningen så har programledningen [se ovan] redan informerat dig om den korrekta terminologin rörande könsidentitet och sexuell läggning.” ”För att vidga perspektiven så kommer din föreläsning även att kompletteras med en föreläsning om perspektiv på kön och genus i medicinsk vetenskap”, förklarar Renström också i brevet.

Jämför detta med det Renström skriver i LU:s remissvar (sid. 6):

Att utmana kunskap och fakta är inte att utmana den akademiska friheten. Att utmana den akademiska friheten handlar i stället om att bryta normerna för det institutionaliserade ifrågasättandet eller att på ett otillbörligt sätt påverka lärare och forskares genom trakasserier, hot eller repressalier.

Om inte ”normerna för det institutionaliserade ifrågasättandet” bröts i Hesslow-fallet – av Renström själv – är detta uttalande bara tomma ord som saknar konkret innebörd.

Till Renströms försvar måste man säga att Hesslow-ärendet delvis orsakades av dåvarande S-regerings krav på ”jämställdhetsintegrering”: att ett speciellt jämställdhetsperspektiv skulle genomsyra all verksamhet på högskolorna. Hur radikalt detta perspektiv var avslöjades av Arpi och Wyndhamn, något som beforskats av två ARW-medlemmar. Renström gör i remissvaret rätt i att kritisera den politiska styrningen av landets högskolor som ett av de större hoten mot den akademiska friheten.

Andra saker som ARW kritiserat LU för genom åren är bland annat inskränkning av lärofriheten i två fall som också spreds utanför LU:s gränser. Inskränkningarna gäller dels Johan Grant, som på grund av studentprotester mot innehållet i en kurs i psykologi blev av med sitt uppdrag, och Erik Ringmar, som tvingades använda könskvoterad litteratur i en kurs i statsvetenskap. Vi har också uppmärksammat bristande kollegialitet vid rektorsval, kvotering av kvinnliga professorer, bristande forskningsfrihet, rättsosäker handläggning av anklagelser om vetenskaplig oredlighet och en hel del annat.

Inget av detta nämns konkret i Lunds remissvar.

Vi på Academic Rights Watch vill inte framhäva oss själva, men i efterhand framstår det som en god idé att vi dokumenterat allt detta. Sådant som brev man skrivit och beslut man själv fattat faller ju annars så lätt ur minnet.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦